Brydda kvinnor

Det var bokcirkel i söndags. Vi har läst Marie Ndiaye: Tre starka kvinnor den senaste tiden och skulle nu diskutera den. Boken ger oss tre berättelser, där bara den sista har ett någorlunda tydligt slut som berättar "hur det går". Tre berättelser om lika många kvinnor. Den första och den sista berättas ur Norahs respektive Khadys perspektiv, medan mittenberättelsen ges oss av en svartsjuk och egocentrisk make. (Så i vilken utsträckning den egentligen handlar om Fanta kan verkligen diskuteras!)

- Brydd, jag är brydd!
sa vännen som inte kunde vara med i telefon strax innan. Hon hade femtio sidor kvar, dvs i stort sett hela den sista berättelsen.

Jag med. Dessutom kan jag, efter att ha läst färdigt, inte komma ifrån att jag är besviken också. Och jag var inte ensam. Därför vände vi ut och in på boken och våra läsupplevelser. Vad är det vi har missat? Är det här en berättartradition som vi inte känner? Vad är det för förväntningar som inte uppfylls? Finns det en röd tråd och ett tilltal som vi inte uppfattar?

Hur vi än vände och vred på saken så kom vi inte så långt. Språket är rätt bra, så boken var inte svårläst. Men vad vill hon egentligen säga med alla olika fåglar, med att kvinnornas namn utan rimlig anledning eller mening återfinns i de andras berättelser, med att den kvinnliga styrkan tydligen är så oerhört beroende av män hela tiden? Författaren kastar ut en massa trådar, men gör inte minsta ansats till att hjälpa läsaren att väva ihop dem.

Södergran skriver: "Du sökte en kvinna och fann en själ. Du är besviken." Att jag är besviken beror nog snarare på att jag hade svårt att finna deras själar, kanske. Det var så mycket prat.