Tranströmervinter

Eftersom vi till söndagens bokcirkel skulle ha läst så mycket vi önskade av Tranströmer, för att då läsa upp en utvald dikt inkl. berätta om varför, så gjorde jag det. De senaste månaderna har jag följaktligen läst några dikter varje kväll och sålunda hunnit igenom den version av hans Samlade dikter som jag äger. (Innehåller alla diktsamlingar utom den sista från 2004, den med huvudsakligen haikudikter.)

Naturligtvis har jag läst "Romanska bågar" i För levande och döda förut, samt träffat på en och annan formulering från någon annanstans, men nu fick jag del av en intressant helhet. Det var dock väldigt svårt att välja en dikt, tänkte jag åtminstone först, eftersom det så sällan var HELA dikter jag tyckte om. Snarare var det delar, strofer, meningar, bilder som lyste till - ofta i ett sammanhang som jag inte begrep särskilt mycket av. Det stressade mig i början.

Småningom blev jag lite mer avslappnad och kunde älska dessa fragment av "mästaren på poetiska one-liners" (som Corren skrev). Och det finns faktiskt en och annan helhet som jag på något sätt kan omfatta (för begripa är nog ett för stort ord). Exempelvis:

"Stenarna" ur hans första samling 17 dikter (1954)
"Dagsmeja" ur Den halvfärdiga himlen (1962)
"Namnet" ur Mörkerseende (1970)
"Minnena ser mig" (alltså dikten, inte självbiografin) ur Det vilda torget (1983)
"Göken" ur Sorgegondolen (1996)

Vad är det då jag tycker om? Ja, bilderna som alla pratar om förstås. Jag kan känna igen mig i de vardagliga situationerna och när de beskrivs med hjälp av halsbrytande och oväntade metaforer, genom besjälning... då blir jag på något sätt oerhört lycklig! För att bara ta några få exempel ur högen, som inte på något sätt hör ihop med varann:

Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor...
Gryningen slår och slår i havets gråstensgrindar...
Tystnaden ringer som en väckarklocka.
En skugga drar sin kälke mellan husen.
... två snödrivor som vinterns kvarglömda handskar...
Jag är en stupränna för intryck.
Den som är framme har en lång väg att gå.
Vi är på en fest som inte älskar oss.
Åskan finns i det höga gräset.

För det finns väldigt mycket naturskildringar i dikterna, men också ett berättande om det mänskliga - och om musik. Det finns dessutom en hel del allusioner till Jesus och till evangelierna, även om det aldrig är särskilt tydligt eller anger någon direkt kristen tolkning. Slutligen: Så länge de halsbrytande associationerna inte gör alltihop fullkomligt obegripligt - och därigenom fjärmar mig från dikterna snarare än närmar mig till dem - så gillar jag dem skarpt. Lite konstigheter lyfter dock bara det hela, tycker jag. Och öppnar upp för även det i mig som inte går att förstå.