Förra söndagen var det bokcirkel igen. Den här gången hade vi läst Selma Lagerlöfs Jerusalem - och ovanstående text skrev jag efter att ha läst första delen. (Vi försöker ju ha lite olika läs-spår, för omväxlings skull, så det här får väl räknas till klassikerspåret.) Efter att ha trälat mig igenom de senaste två böckerna, Rosenberg och van Niekerk, hoppades jag på något annat nu. Och det hoppet blev alltså infriat.
Boken är alltså utgiven i två delar, där den första utspelar sig I Dalarne och den andra I det heliga landet. (I min utgåva finns båda - och båda behövs för att berättelsen ska bli hel - så jag kallar dem för "boken" i singular.)
I den första delen får vi en presentation av Ingmarssönerna samt andra viktiga människor som skollärar´n, kyrkoherden och Gertrud. Hellgum och hans lära, som ju ändå är anledningen till den kommande emigrationen, presenteras dock inte särskilt tydligt. Det handlar mer om konsekvenserna av och konflikterna kring att bryta relationer, vanor samt religiösa och andra band. Hela tiden beskrivet utifrån den enskilda människan, men utan minsta romantiserande. I den andra delen försöker dalabönderna acklimatisera sig i sin nya tillvaro, som är ganska hård och brutal även om de också trivs rätt bra med att få leva ut sin tro.
I boken är det nämligen uppenbart och självklart att människan behöver och har en tro. Något av det starkaste jag läst på länge var dock Lagerlöfs beskrivning av "staden som dödar människor", en flersidig skildring av Jerusalem som stegras för varje retorisk vändning tack vare de knappa men målande orden. En skildring som mynnar ut i en svidande kritik, inte av kristendomen i sig men av dess utövare:
"Här är det som katoliken talar illa om protestanten, metodisten om kväkaren, luteranen om den reformerte, ryssen om armeniern. Här smyger avunden, här misstror svärmaren helbrägdagöraren, här tvistar den renlärige med kättaren, här övas ingen misskund, här hatar man för Guds högre äras skull alla människor. (...) Här är själajaktens Jerusalem, här är de onda tungornas Jerusalem, här är lögnens, förtalets och smädelsens Jerusalem. Här förföljer man utan vila, här mördar man utan vapen. Detta är det Jerusalem, som dödar människor." (s. 283 i mitt dubbelband, Bonniers 2004)Gång på gång återkom vi i bokcirkeln till hur modern boken känns, samtidigt som vi fascinerades bland annat av det i nutid mycket ovanliga att bokens egentligen inte har någon huvudperson. (Inte ens Ingmar, faktiskt!) Den innehåller ett antal noveller om olika personer, av vilka en del återkommer i nya berättelser men andra inte. Det är istället den stora Berättelsen som är det viktiga, det är den som flyter fram genom boken och som får både färg och form av de enskilda personernas tankar och upplevelser.
Den stora Berättelsen...om vad? Mitt försök till svar på den frågan finner du nog i texten ovan, men varför inte läsa själv?!!
