Jag
har just tagit mig igenom ännu en roman på över 700 sidor, nämligen På flykt undan ett sorgebud av David
Grossman. Hans bok börjar mitt i ett nattligt samtal under sexdagarskriget
i Israel 1967 och fortsätter in i nutid. Fortsättningen är annorlunda både på
det ena och andra sättet – vindlande, frustrerande, tankeväckande, utmanande,
skrämmande, upplyftande och ibland kanske också lite rolig.
Historien
är mycket enkel och samtidigt mycket komplicerad. Huvudperson är utan tvekan Ora
och relationerna till de två män hon älskar (varav den ena är med på hennes
flyktvandring genom bergen i Galileen) och hennes två söner. Romanen tangerar
och behandlar ett antal teman: föräldraskap, vänskap, kärlek och skuld, våld,
krig, rädsla och vad allt detta egentligen gör och kan göra med oss människor.
Den är lätt att läsa, men samtidigt förvirrande. Och slutet är jag direkt
irriterad på, eftersom läsaren lämnas kvar i denna förvirring utan några som
helst ledtrådar. (Vilket i och för sig är helt följdriktigt.)
Ändå
måste jag säga: Läs! Förundras och fundera över hur man beskriver en människa
på ett sätt som gör henom rättvisa eller hur människor påverkas av att leva i
ett ständigt pågående krigstillstånd. Hur vi reagerar när vi blir utsatta för
respektive har makt att utsätta andra för våld. Hur Oras berättelse utan att vi
märker det gång på gång övergår i bilder med många fler perspektiv. Detta är en läsvärd bok om att fly – från eller till något då, nu eller hela tiden.
(Förresten:
Är böckerna inte mycket tjockare nuförtiden?
När vi satt i bokcirkeln och skulle välja nästa bok, den som ska läsas
nu i maj, fick vi förkasta i princip alla förslag eftersom de var över 450
sidor allihop. Och det hinner vi inte med i maj månad.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar