Oops! Inser att det har gått fyra veckor sedan senaste bokcirkeln utan att jag har skrivit om boken ifråga. Det får vi ändra på!
Vi läste klassikern Främlingen av den nobelprisbelönade franske/algeriske författaren Albert Camus. Han har kallats både existensialist och absurdist, även om han själv så vitt jag förstår inte var riktigt bekväm med någon av etiketterna. Boken, som kom ut 1942, blev dock något av en snackis och bidrog till filosofiska funderingar kring livets mening och meningslöshet. Trots min litteraturhistoriska bakgrund har jag lyckats undvika att läsa den ända till nu, kanske bland annat för att jag i min ungdom inte kände mig så där cool som de andra (svartklädda) kulturvetarna och tänkte att den var för djup för mig. (Det är ju dock inte mycket att skylla på nu, med tanke på att det har gått cirka tjugofem år sedan dess!)
Berättaren är Mersault själv, som också är huvudperson. (Ja, det blir ju ofta så när det är en jag-berättelse.) Han berättar om sitt liv, som så småningom visar sig snart ska avslutas genom avrättning, huvudsakligen utifrån två händelser: hans mammas begravning och när han sköt en arab på stranden. Först verkar han "bara" bedövad av sorg eller så, men ganska snart blir det hela obegripligt. Vad är han egentligen för en konstig människa? ÄR han en konstig människa? Har han inget samvete alls? Eller är världen galen? Nja, jag tycker nog han är ganska konstig och otäckt likgiltig för/ distanserad till det mesta i sin värld. Jag kände inte igen mig - identifierade mig - alls. (Mer än möjligen att det är jobbigt med hetta, men man kan ju inte gå omkring och skjuta folk för det!) Å andra sidan är det inte en bok man glömmer ganska snart efter att man läst den.
Så jag är glad att jag har läst boken. Den var kort och lättläst. Det är kul att känna till den ordentligt. Dessutom är inledningen fullkomligt genial: "Mamma dog idag. Eller igår kanske, vet inte." Språket är också fantastiskt, enkelt och suggestivt men samtidigt mycket klart. Det suger in mig i boken och släpper inte taget ens när jag tycker att det mesta är obegripligt. Bara det är fascinerande nog.
(Jag kommer för övrigt att tänka på Dostojevskijs Brott och straff, som var en av alla de böcker jag faktiskt läste då för länge sedan. Den handlar också om en ung man, om ett mord och om vad som händer efter det. Men där slutat nog likheterna. Jag minns den som febrig, full av samvetsförebråelser och en del annat krångel samt mycket tjock.)
