Sommarläsningen, del 3 av 3. För att detta inte ska bli alltför långdraget blir det här lite blandat.
Debutroman 1 av Caroline Säfstrand
Boken Om du bara visste kallar någon recensent för "en svensk liten sommarkaramell" och framsidan på pocketboken jag har i handen ser ut som reklamen från ett pensionsbolag eller möjligen för anhörigföreningen för Alzheimers. Detta till trots är det en ganska trevlig bok, som visserligen är full med det förväntade men ändå har en klang i berättelsen som kan bli något bra en gång. Just den här gången har förlaget dock släppt boken innan den var färdigskriven, vilket jag tycker är synd på så rara ärtor. (Eller rättare: på ärtor som kunde blivit riktigt rara.)
Debutroman 2 av Jan-Philipp Sendker
Konsten att höra hjärtslag har tydligen blivit en internationell storsäljare och ses som en storslagen kärleksroman. Tyvärr uppfattade jag inte denna storslagenhet när jag läste den. Det är föralldel en söt berättelse om den handikappade flickan som blir den blinde pojkens ögon, medan han blir hennes ben, men den blir faktiskt ganska långtråkig i längden. Och ramberättelsen, med en dotter som ger sig iväg till Burma på jakt efter sin försvunne far, haltar betänkligt så tillvida att personteckningen försöker låtsas vara djup och originell utan att vara annat än platt och förutsägbar.
Så har jag läst Jonas Gardells Om Jesus. Jag är imponerad av allvaret och efterforskandet, även om jag tycker att han i mångt och mycket slår in öppna dörrar. Men jag tillhör väl inte målgruppen. Den "våra föreställningars Jesus" som Gardell gör upp med känner jag inte igen som någon jag föreställt mig. Dessutom tycker jag nästan han går vilse i sina egna resonemang, men det kan bero på min oförmåga att följa den röda tråden. Dock måste sägas: Detta är en förnämlig lektion i källkritik och dessutom en ärlig predikan om Guds kärlek.
För övrigt har jag läst om Lars Collmars härliga barnbok Evangelium enligt Johannes Larsson samt börjat smaka lite på de olika böckerna om Luther som jag fått inför arbetslagets Lutherresa i höst. Särskilt glad är jag åt att en av dem heter Martin Luther - Hjärtats och glädjens teolog.
lördag 12 september 2015
söndag 6 september 2015
Småroligt med allvar i botten
Jag har också läst tre stycken småroliga böcker med ett visst allvar i botten. Två av dem har jag i min läsplatta, som jag försöker använda lite mer än jag gjort hittills. Två av dem (inte samma två) är också svenska uppföljare på tidigare succéer.
(Det fungerar utmärkt att läsa, men det är lite krångligare att bläddra fram och tillbaka och att skaffa sig överblick. Och det har jag upptäckt att jag gärna gör/vill göra ibland när jag läser. Iallafall i vissa böcker - och till exempel så här ett tag efteråt när man ska försöka komma ihåg vad det var man läste.)
Fredrik Backmans Britt-Marie var här är väl vad som kan kallas en fristående fortsättning på Min mormor hälsar och säger förlåt (som kom efter En man som heter Ove). Vi får följa Britt-Marie, en kvinnlig Ove så att säga, som bodde i samma hus som mormodern och hennes barnbarn i den tidigare boken. Men det är också det enda bandet. Den handlar om att ta människor på allvar, även om man inte förstår dem, och om att det då alltid finns hopp. Så boken har definitivt sin charm, men jag blir faktiskt till slut inte så lite trött på författarens manér vad gäller språk och upplägg. Mormorn var bättre.
Jonas Jonassons Analfabeten som kunde räkna är något mer sansad än Hundraåringen..., men är fortfarande ganska hejdlös. Den har en kvinnlig huvudperson istället, Nombeki som börjar som latrintömmare i Johannesburg och som är jättesmart och dessutom klart rolig emellanåt, men boken känns ändå som en blek uppföljare. Språkligt flyter den dock på utan problem och är på så sätt en fröjd att läsa.
Mannen som glömde sin fru av John O´Farrel höll kanske inte riktigt hela vägen, men situationen i sig är onekligen väl värd att fundera över och därför läste jag också ut boken. Tänk dig att du plötsligt, sittande på ett pendeltåg, inser att du inte har en aning om vem du är, hur ditt liv har sett ut hittills och vare sig varifrån du kommer eller vart du är på väg. I dina fickor finns ingen plånbok, ingen telefon, ingenting som kan ge dig en ledtråd. En partiell minnesförlust där allt personligt är som bortsvept, medan allmänna kunskaper finns kvar. Vad gör du? Vart går du? Hur fungerar ett eventuellt möte med myndigheter/sjukhus? Hur bygger du ett nytt liv? (Namn? Jag vet inte. Personnummer då? Jag minns inte. Var bor du? Ingen aning. Anhöriga? Jag är ledsen, men jag vet faktiskt inte.) Och hur skulle man reagera som anhörig när man träffar en sådan person igen, kanske efter att ha letat efter den? Finns en hel del att fundera på och prata om.
Kort sagt:
Jag blev alltså inte direkt imponerad av böckerna, men ett fungerande tidsfördriv under sommaren var de ju. Och det finns ju alltid saker att fundera över och känna igen sig i när man är människa.
(Det fungerar utmärkt att läsa, men det är lite krångligare att bläddra fram och tillbaka och att skaffa sig överblick. Och det har jag upptäckt att jag gärna gör/vill göra ibland när jag läser. Iallafall i vissa böcker - och till exempel så här ett tag efteråt när man ska försöka komma ihåg vad det var man läste.)
Fredrik Backmans Britt-Marie var här är väl vad som kan kallas en fristående fortsättning på Min mormor hälsar och säger förlåt (som kom efter En man som heter Ove). Vi får följa Britt-Marie, en kvinnlig Ove så att säga, som bodde i samma hus som mormodern och hennes barnbarn i den tidigare boken. Men det är också det enda bandet. Den handlar om att ta människor på allvar, även om man inte förstår dem, och om att det då alltid finns hopp. Så boken har definitivt sin charm, men jag blir faktiskt till slut inte så lite trött på författarens manér vad gäller språk och upplägg. Mormorn var bättre.
Jonas Jonassons Analfabeten som kunde räkna är något mer sansad än Hundraåringen..., men är fortfarande ganska hejdlös. Den har en kvinnlig huvudperson istället, Nombeki som börjar som latrintömmare i Johannesburg och som är jättesmart och dessutom klart rolig emellanåt, men boken känns ändå som en blek uppföljare. Språkligt flyter den dock på utan problem och är på så sätt en fröjd att läsa.
Mannen som glömde sin fru av John O´Farrel höll kanske inte riktigt hela vägen, men situationen i sig är onekligen väl värd att fundera över och därför läste jag också ut boken. Tänk dig att du plötsligt, sittande på ett pendeltåg, inser att du inte har en aning om vem du är, hur ditt liv har sett ut hittills och vare sig varifrån du kommer eller vart du är på väg. I dina fickor finns ingen plånbok, ingen telefon, ingenting som kan ge dig en ledtråd. En partiell minnesförlust där allt personligt är som bortsvept, medan allmänna kunskaper finns kvar. Vad gör du? Vart går du? Hur fungerar ett eventuellt möte med myndigheter/sjukhus? Hur bygger du ett nytt liv? (Namn? Jag vet inte. Personnummer då? Jag minns inte. Var bor du? Ingen aning. Anhöriga? Jag är ledsen, men jag vet faktiskt inte.) Och hur skulle man reagera som anhörig när man träffar en sådan person igen, kanske efter att ha letat efter den? Finns en hel del att fundera på och prata om.
Kort sagt:
Jag blev alltså inte direkt imponerad av böckerna, men ett fungerande tidsfördriv under sommaren var de ju. Och det finns ju alltid saker att fundera över och känna igen sig i när man är människa.
fredag 4 september 2015
Tre böcker, tre världsdelar
Jag har färdats genom världen i sommar, på ett sätt som jag inte har fysiska möjligheter att göra i verkligheten. (Och ingen längtan efter heller, om jag ska vara ärlig, men det är ju en helt annan diskussion.) Det är fördelen och glädjen med att läsa - att man får lära sig så mycket om att vara människa i olika åldrar, i olika tider och på olika platser. Jag har i sommar varit i Bangladesh, i Ghana och i Mexico. Två av böckerna handlar om bistånd och hur svårt det kan vara, samtidigt som man i åtminstone det ena fallet också får del av de utsatta människornas verklighet och historia. Den tredje ger läsaren uteslutande det senare. Alla tre tycker jag är läsvärda på sitt sätt.
Så vad har jag läst?
Innan floden tar oss av Helena Thorfinn handlar om Sofia som tar med sig familjen till jobbet som biståndschef på svenska ambassaden i Dhaka, huvudstaden i Bangladesh. Det är inte lätt, varken att få något väsentligt gjort eller att få värderingarna att stämma med att vara vit familj på besök i landet. Det är intressant och ger mycket att fundera på och diskutera, men berör inte riktigt på djupet. Tycker jag. Då är det något helt annat med den parallella berättelsen om de tre fattiga systrarna från landet (som skrämmande fort blir två, efter att storasyster mördas av sin man och svärmor) och deras försök att skapa sig ett självständigt liv i ett samhälle som inte är nådigt mot kvinnor som vill vara människor. Den berättelsen är smärtsam, men stannar kvar i hjärtat.
Marika Kings Projekt längtan var mer ännu mer lättsmält sommarläsning. Fokus ligger på den svenska konsulten Lisa som flyr Stockholmsstressen för att göra något meningsfullt, även om läsaren får veta lite om biståndsprojektet hon jobbar med i Ghana också. Trots ytligheten var det faktiskt en ganska intressant fortsättning på biståndstemat.
En bön för de stulna av Jennifer Clement läste vi i bokcirkeln och pratade kring den sista söndagen i augusti. Boken är både skoningslös och meningslös, precis som den hopplösa verkligheten är för kvinnor och barn i bergsbyn utanför Acapulco i sydöstra Mexico. Det är så skakande att man knappt förmår ta in det. Och det är en konstig roman. Men jag är glad att jag har läst den.
Så vad har jag läst?
Innan floden tar oss av Helena Thorfinn handlar om Sofia som tar med sig familjen till jobbet som biståndschef på svenska ambassaden i Dhaka, huvudstaden i Bangladesh. Det är inte lätt, varken att få något väsentligt gjort eller att få värderingarna att stämma med att vara vit familj på besök i landet. Det är intressant och ger mycket att fundera på och diskutera, men berör inte riktigt på djupet. Tycker jag. Då är det något helt annat med den parallella berättelsen om de tre fattiga systrarna från landet (som skrämmande fort blir två, efter att storasyster mördas av sin man och svärmor) och deras försök att skapa sig ett självständigt liv i ett samhälle som inte är nådigt mot kvinnor som vill vara människor. Den berättelsen är smärtsam, men stannar kvar i hjärtat.
Marika Kings Projekt längtan var mer ännu mer lättsmält sommarläsning. Fokus ligger på den svenska konsulten Lisa som flyr Stockholmsstressen för att göra något meningsfullt, även om läsaren får veta lite om biståndsprojektet hon jobbar med i Ghana också. Trots ytligheten var det faktiskt en ganska intressant fortsättning på biståndstemat.
En bön för de stulna av Jennifer Clement läste vi i bokcirkeln och pratade kring den sista söndagen i augusti. Boken är både skoningslös och meningslös, precis som den hopplösa verkligheten är för kvinnor och barn i bergsbyn utanför Acapulco i sydöstra Mexico. Det är så skakande att man knappt förmår ta in det. Och det är en konstig roman. Men jag är glad att jag har läst den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)