Vi läste Åsne Seierstads Två systrar. Boken handlar om hur dessa systrar, från en relativt liberal muslimsk familj i Norge, plötsligt för några år sedan valde att ansluta sig till IS i krigets Syrien. Större delen av boken ägnas åt att beskriva pappans fruktlösa och farliga försök att få tillbaka sina döttrar, döttrar som säger sig vara nöjda med sitt val och med sina nya liv.
På de sista sidorna berättar författaren att hennes huvudsyfte med boken är att försöka ge ett svar på frågan om hur det kommer sig att norska ungdomar radikaliseras och gör ett sådant val. Delen i mitten av boken, som rekonstruerar flickornas liv åren före flykten/resan, kan nog sägas försöka ge en bild av det svaret. Den delen är också den bästa, medan pappans förfärliga jojo-åkande över både geografiska och mentala gränser till slut blir mest långtråkigt.
Kort sagt: En splittrad bok med ett torrt språk som aldrig lyfter. Trots att ämnet är intressant och högaktuellt blir boken tråkig - och jag tappar lusten att analysera mer.
Det har faktiskt inte blivit av att läsa henne förut. Nu vet jag att jag inte behöver göra det igen.
