lördag 23 mars 2019

Allende låter texten flöda


Förra helgen var det bokcirkel igen och vi begav oss till en sydligare kontinent. Jag har inget minne av att ha läst Isabell Allende tidigare, men antar att åtminstone något utdrag ur Andarnas hus måste ha ingått i min litteraturutbildning. Det vore konstigt annars, tänker jag, eftersom den var ganska nyutkommen när jag började på min kulturvetarutbildning 1988. Dessutom räknades hon då som den främsta kvinnliga författaren från Sydamerika.


Nu har jag läs Eva Luna tillsammans med övriga damer i min bokcirkel. På baksidan använder förlaget adjektivet ”frodig” och det är väl det minsta man kan säga. Det är en helt vansinnig berättelse, men ganska underhållande. Den bästa beskrivningen är nog att det är en saga, där det är kvinnan som är hjälte. Männen är av vikt, men inte viktigast. I alla fall inte älskarna och äventyrarna, utan isåfall de trogna vännerna.

Vi får följa Eva Luna under hennes uppväxt efter mammans död när hon var sex år. Man får låta texten flöda igenom sig, för detaljerna är så många och så osannolika att man nog fastnar annars, men det är ganska uppfriskande och också imponerande att hon orkar överleva alla konstiga människor och förhållanden hon möter. Boken strör politiska kommentarer om diktaturer och skendemokratier omkring sig, utan att liksom låtsas om att den gör det. Det blir ganska roligt. Texten är lättläst, men berättelsen tappar rätt mycket fart på slutet (trots att det är där äventyret på sätt och vis kulminerar). Samtidigt som det absoluta slutet på ett lite klurigt sätt öppnar för en ny - en annan? - berättelse.

Det jag tycker är trevligast är – förstås – att språket och litteraturen spelar en så stor roll i boken. Eva Lunas överlevnad beror till stora delar på förmågan att väva berättelser, berättelser som förvånar och bryter mot förväntningar och normer. Hon berättar sina historier för att uppmuntra sig själv och för att känna att hon kan styra över något här i världen. Hon berättar för andra, för att glädja dem, tacka dem eller för att få mat och omsorg i utbyte. Eller för att snärja dem. Småningom får hon känna fröjden i att kunna läsa och skriva, utvecklar sina berättelser ytterligare och verkar kunna försörja sig på dem.

Kort sagt: En småtrevlig, om än inte oumbärlig, läsupplevelse. 

Inga kommentarer: