Bokens huvudperson heter Anna. Hon lever i nutid med man och barn och småningom en älskare, som hon plötsligt får vårda på dödsbädden. Hon verkar inte tycka att hon finns - eller att livet överhuvudtaget har någon mening - om hon inte hela tiden blir bekräftad som den hon tror att hon måste vara för att vara perfekt. Resultatet blir en ganska gräslig person som aldrig är riktigt närvarande och som inte bryr sig om någon annan människa än sig själv och hur hon ter sig i andras ögon. Man, barn, älskare: alla är de liksom rekvisita i filmen om Anna. När hon tröstar sitt barn, när hon älskar, när hon plockar ur diskmaskinen - hela tiden! - tänker hon på hur hon tar sig ut och på vad en tänkt betraktare tänker om henne.
Det är tragiskt och dessutom ganska tröttsamt att läsa. Och igenkänningsfaktorn är för min del noll. Finns det verkligen så´na människor? Utan minsta försök till ärlighet, självdistans, utveckling. Klippdockor utan liv. Jag har aldrig träffat någon.
Boken inleds med en text i kursiv på en egen sida i någon slags läroboksstil. Här slår berättaren fast hur kvinnan ska vara och hur hon och samhället fungerar.
"Grundförutsättningen är att kvinnan spelar tre roller. Hon ska vara mamma. Hon ska vara åtråvärd. Hon ska vara omhändertagande, hon ska vårda. Respektive roll ska spelas enligt överenskomna riktlinjer. Replikerna är givna." (försättsblad, typ)Punkt. Liknande stycken återkommer sedan boken igenom och används på så sätt att de efterkommande kapitlen om Anna illustrerar och exemplifierar dessa påståenden. Romanen är indelad i tre delar som tar upp respektive roll och berättar hur Anna spelar den. Hon gör "rätt", men ingen blir lycklig och hon försöker inte någon enda gång göra uppror mot vare sig själv eller andra. Det blir ganska trist.
Berättaren är synnerligen allvetande, men håller sig benhårt till Annas perspektiv (förutom de kursiva delarna). Dock hela tiden med betraktarens blick - utifrånblicken, den som Anna redan lever i. Romanen är välskriven och lättläst i en slags kortfattat rapporterande stil, javisst! MEN här finns inget resonerande, ingen analys, ingen ödmjukhet. Jag tycker att resultatet är beklämmande.
"Det skulle finnas rum, i en fiktion, för att lära sig något, för en utveckling. Men livet är inte sådant." (s. 143)Vem säger att det är så? Vad är det för inställning till livet och dess möjligheter som uttrycks - att allt är kört? Vad vill egentligen Lidbeck med detta? Tror hon på detta eller vill hon protestera mot det? Om författaren hade varit man hade han iallafall sannolikt blivit halshuggen och rullad i tjära och fjädrar i sociala medier.
Jag börjar bli irriterad på allvar! Det är fullt möjligt att det är precis det som är författarens mening, men jag tycker faktiskt inte att det räcker med att provocera. Jag upptäcker att jag alldeles bestämt tycker att författaren har ett ansvar för meningen och hoppet också, för att ge någon slags öppning till ett annat liv. Inte ens titeln blir ju en begriplig kritik av sakernas tillstånd (om nu detta ska föreställa någon slags sanning). Att "finna sig" kräver nämligen självinsikt, som jag ser det. Vare sig man finner sig i något eller om man finner sig själv, krävs en medvetenhet som Anna inte tillåts ge uttryck för.
Tilläggas skall att flera av de andra i bokcirkeln tänker annorlunda, men jag blev inte övertygad. Till exempel menade man att detta är en bok i tiden, nu när så många lever i en selfie-värld där man ständigt måste tänka på hur man ser ut och verkar. Det är en intressant tanke, men gör ju behovet ännu större av att ge åtminstone ett litet, litet hopp om att det finns alternativa sätt att ta sig an livet.
Jag läste i en recension av Horace Engdahl senaste bok De obekymrade (som för övrigt tydligen ger uttryck för ungefär samma slags "vältuggade gubbigheter" som den här boken) att han menar att sådana frågor som jag ställer ovan inte är läsarens frågor utan inkvisitionens. Istället är den enda relevanta frågan till en bok: Berikas min tanke av läsningen?
Mitt svar är: - Nä, det kan jag inte påstå.
(Det har varit ganska absurt att parallellt läsa Fatima Bremmers Ett jävla solsken om Ester Blenda Nordström, en äventyrlig journalist och författare som under tidigt 1900-tal bröt med bilden av den typiska kvinnan så ofta hon kunde. Även om boken är oerhört tjatig och långrandig, så finns här både uppfriskande berättelser om denna pionjär och intressanta historiska fakta om tiden. Det var betydligt mer berikande.)
