En pipa

”Rök inte här. Vi dör hellre av naturliga orsaker.” Så stod det på den skylt jag som nybliven tonåring satte upp utanför rummet. A Non Smoking Generation hade just bildats och i skolan blev vi ständigt upplysta om vådorna av tobaksbruk, bland annat genom tydliga färgbilder över lungornas förfall. Dessutom tyckte jag att min nyblivna styvfars pipa luktade äckligt, trots att han var förvisad till källaren när han rökte.

 Döm om min förvåning när det dryga trettio år senare dyker upp en kvarlämnad pipa på en bänk när jag sitter och skriver. Jag hade ingen aning om var den kom ifrån eller vems den var, men det visade sig vara en vänlig och vedhuggande farbror från berättarens barndom som lagt den där. En fåordig själ som tog människor på allvar steg fram ur texten medan jag skrev den. Men varför hade jag utrustat honom med en pipa? Det har inte blivit någon färdig berättelse av den där texten - det blir det inte så ofta - men när jag återfann den häromveckan började jag fundera på vad en pipa egentligen är och betyder.

 

Magritte konstaterade för närmare ett sekel sedan att en bild av en pipa inte är en pipa, men icke förty så betyder det rimligen något när den dyker upp i en text. I brist på egen erfarenhet – åtminstone positiv sådan – måste den piprökande och klurige gubben helt enkelt ha kommit till mig någon annanstans ifrån. Hans tobak doftar ju trygghet, värme och kontinuitet. Är det Alfons kloka pappa som spökar? En Einstein i vild, vit kalufs? Den sympatiske deckaren Christer Wijk i Maria Langs böcker? Eller är det Muminpappan och Snusmumriken som filosoferar? Har skagenmålarnas porträtt av väderbitna fiskegubbar i sydväst påverkat mig?

 Detta gjorde mig omåttligt nyfiken. Nu har jag läst om sköra kritpipor och billiga majspipor, som nästan kan betraktas som engångsmaterial eftersom de bara håller för några enstaka stopp. Jag har lärt mig att sjöskum är en ljus, porös mineral som ibland bärs fram av vågorna och som absorberar tjära när man röker. Dessutom vet jag att den hållbara, hårda och vackra briarpipan tillverkas av en kokt och torkad roten från en ljungbuske som växer i medelhavsländerna. Samt att man måste låta pipan vila ordentligt mellan stoppen, isärtagen och med möjlighet att bli ordentligt utvädrad, om den inte ska bli sur. Därför behöver piprökaren flera stycken – och det är alltså inte mystiskt alls att barndeckaren Agaton Sax har sju sjöskumspipor, en för var dag i veckan.

 I Svenskt Cigarrlexikon på nätet (uppslagsord: Fiktiva piprökare) hittar jag förklaringen. ”Medan cigarren inte sällan antyder rikedom eller förfining, står ofta pipan för personlig mognad eller som ett instrument för en tänkare.” Alla böcker jag läst har alltså varit nedlusade med rökare, utan att jag egentligen funderat särskilt mycket över det. Ändå verkar symboliken ha gått fram. Frågan är dock hur pålitlig den litterära bilden är. Har den något med verkligheten att göra? Att döma av vad jag nu lärt så måtte en piprökare i alla fall vara tålmodig – eller tvingas bli det med tiden. Det går åt med tanke på att man både ska stoppa pipan omsorgsfullt och inte för hårt (”inte ens när Du blir bjuden på tobak” enligt Brobergs pipskola), röka långsamt (för att pipan inte ska överhettas) samt städa ur den noga och med jämna mellanrum borra upp den. Då hinner man nog tänka en hel del.

 Och visst tror jag att man blir klokare i längden av att ha tid att fundera över sig själv och sitt liv. Men det kan man ju göra också om man använder piprensare uteslutande som pysselmaterial.