Härlig hybrid

 I söndags fick det bli ett hybrid-möte för bokcirkeln, eftersom jag var förkyld och inte kunde vara på plats annat än digitalt. Men eftersom det var jag som valt boken, Moa Martinssons debutroman Kvinnor och äppleträd (1933), ville jag gärna vara med.

 

Vi läste den när jag gick på universitetet för drygt trettio år sedan. Det visade sig att jag och många med mig i min åldersgrupp inte förmådde uppskatta den särdeles, medan de lite äldre studenterna gjorde det desto mer. Varför kan man naturligtvis spekulera kring. Förutom att jag och mina jämnåriga sannolikt var omogna, så var vi fullständigt utleda på allt vad arbetarförfattare hette – fullproppade (övergödda) som vi blivit med dem och deras författarskap genom skolåren. Om vi egentligen hade läst så fasligt mycket kan väl diskuteras, men trötta på tvätterskor och snuviga ungar var vi. De lite äldre hade väl en annan erfarenhet, både av skolundervisningen och av livet.

Jag ville ge boken en ny chans, blev väldigt glad att min bokcirkel ville dela experimentet med mig och - jag är besegrad.

Romanen börjar med en inledande berättelse om två kvinnor som, trots illasinnat skvallret om lösaktighet, tar sig ett bad efter veckans slit. Resten – och det mesta - av romanen handlar om mor Sofis ättlingar Sally och Ellen. Om deras usla respektive uppväxter, om deras hårda liv i stan och på landet med supande karlar och undernärda barn. Och om den märkvärdiga styrka som ändå finns där – i kärleken och vänskapen, i delandet, i envisheten, i livet som det är hur det än är.

Det här är en härlig bok! En blandning av kortare och längre berättelser - ur kvinnans, barnets och ibland också mannens perspektiv - som på vindlande vägar småningom binds samman. En korsning mellan poesi och prosa, mellan berättande och samhällsfilosoferande, mellan rappa dialoger och drömska naturskildringar. En hybrid, helt enkelt. Och språket är förvånansvärt modernt, även om det finns en del dialekt och historiska uttryck som kanske kräver en viss förförståelse.

Läs den!