Per-Gunnar Evanders roman från 1974 var skittrist att läsa. (Tyckte jag. De andra i bokcirkeln var inte lika kategoriska. Själv fick jag dock belöna mig med en stunds läsning ur annan bok för varje kapitel för att orka.)
Romanen handlar om en emotionellt outvecklad och alkoholiserad karl som inleder en relation med en yngre kvinna, medan hans fru tror att han besöker sin döende far (vilket han förall del också gör, trots en uppenbarligen bottenfrusen far-sonrelation). Så småningom - efter att de älskat med varandra framför öppna brasor - kommer Fanny på att han har lurat henne och säger upp bekantskapen. Då till att super han till, demolerar brasan och dess omgivningar samt gråter faktiskt till slut ut i hustruns knä.
Och det är först mot slutet av boken som den börjar bli något litet intressant, då när lagerarbetare Robert Erikson (42) börjar komma i någon slags kontakt med sina känslor. Men det mest intressant är väl kanske egentligen att alls få läsa om en sådan oformulerad människa. Män utan ord förekommer inte så ofta som sant komplicerade huvudpersoner i litteraturen, om man säger så. Så på sätt och vis är jag glad att ha läst den här boken.
Vår värdinna citerade ur Göran Häggs roliga bok Tjugoen
moderna klassiker (1995). Här finns ett kapitel om Evander där det står att
läsa följande: ”Problemet med Evander var emellertid att han skrev samma bok
gång på gång – om manlig kontaktlöshet i Gästrikland, sjukhus och
själsrubbning. Han förblev sig lik. I och för sig en sympatisk svaghet i vårt
opportunistiska kulturklimat. Och boken var oftast rätt bra. Men med tiden
tröttnade både han och publiken. Publiken först.”
Jag tror
faktiskt inte att jag orkar läsa dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar