Förbryllande femtiotal

När nu året strax är slut så ska jag också se till att få skrivet en text om årets sista bokcirkelbok. Vi talade om den för flera veckor sedan, men texten har inte pockat på att bli skriven. (Det gör den inte nu heller, men jag ska försöka ändå.)

 

Glaskupan av Sylvia Plath skrevs 1974 och i mina dimmiga/dammiga minnen från universitetsstudierna i litteraturvetenskap så är den att betrakta som något av en feministklassiker. Detta gjorde mig ganska förvirrad under läsningen. Språket gjorde mig dock glad! Det är enkelt och friskt, med fräscha bilder och metaforer som inte görs något väsen av, men som lyfter texten. Och inledningsmeningen antar jag kvalar in på Top 10-listan över kända första meningar:

”Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York.”

Det förstår inte vi som läsare heller. Första halvan av boken utspelar sig alltså i New York i början av 50-talet, där Ester Greenwood tillbringar en månad ihop med en massa andra flickor som också vunnit i en skrivtävling. Men trots det så handlar romanen mest om deras festande och inte särskilt mycket om deras skrivande. Om Esters distanserade känslor inför potentiella pojkvänner och minst sagt märkliga uppförande emellanåt.

När hon sedan åker hem till Boston ägnar hon sig åt en massa funderande kring hur hon ska ta livet av sig, med tydliga beskrivningar, och sedan försöker hon också göra det. Sedan får läsaren följa med på elchockbehandlingar och terapier av olika slag och på olika ställen, även om det mesta är ganska vagt beskrivet. På slutet verkar det som om hon blir utskriven från mentalsjukhuset, men jag upplever inte att hon egentligen har förändrats eller förbättrats i någon större utsträckning.

Kanske kan man se Esters liv som en reaktion på hur kvinnors möjligheter att välja sitt eget liv kringskärs av samhällets förväntningar? Det skulle kunna förklara den märkliga första halvan av boken - att hon blir galen av att inte ses som människa utan som skyltdocka. Senare i boken nämns också, närmast som i förbigående, att hon blir remitterad till gynekolog för att få fertilitetsskydd. Som ett led i att hon ska känna att hon själv kan kontrollera sitt liv, typ.

Läsandet var med andra ord lite förbryllande och ganska tröttsamt, den här gången. Dessutom blev det emellanåt direkt jobbigt att läsa när man har närstående som lider av psykisk ohälsa. Men, som alltid, är det (i alla fall i efterhand) roligt att ha en egen och bättre bild av romanen. Och bokpratet efter läsningen vidgar vyerna.