Igår var det bokcirkel igen och vi talade om Ann-Helén Laestadius roman Straff (2023), som handlar om fem samiska barn som tvingas gå i nomadskolan i början av femtiotalet. De heter Else-Maj, Jon-Ante, Marge, Anne-Risten och Nilsa. Där försvenskas deras namn, de förbjuds tala "sitt hjärtas språk" både med varann och på lektionerna fast de inte kan svenska alls och de misshandlas om de gråter eller jojkar eller bryr sig om varann eller opponerar sig.
Jag var lite rädd att det skulle vara en sådan där "vanlig" svartvit skildring av en internatskolas helvete, litet kryddad med den skam välfärdssamhället bör känna (definitivt, det är det ingen tvekan om) för hur vi behandlade och behandlar samerna.
Glädjande nog begränsas inte romanen till det. Istället vävs en intrikat och mycket läsvärd berättelse, som handlar om hur människor på olika sätt försöker hantera sitt liv och de svårigheter man möter. En berättelse som är allmängiltig samtidigt som den behandlar en mycket speciell historia. Oerhört välskrivet!
Det är ganska tung läsning, med förtryck både från statens sida och från en rent förfärlig husmor på nomadskolan ifråga - men också mellan de samiska barnen som på vilken skola som helst. Alla svenskar är inte onda och alla samer goda, utan de allra flesta karaktärer har djup och är på så sätt mänskligt sannolika. (Med undantag för husmor, som får betraktas som djävul. Hon är bara obeskrivligt elak.)
Berättelserna från skolbarnens 50-tal varvas med berättelser från de vuxnas 80-tal, lite huller om buller. Det är ganska förvirrande ibland, men samtidigt drivs berättelsen framåt på ett sätt som gör att den aldrig tappar sin nerv och heller aldrig blir outhärdlig. Fem barn blir fem vuxna, som förhåller sig på olika sätt till livet, kulturen, språket, traditionen och minnena. Alla är de skadade av vad de tvingats uppleva, men när de småningom får/tvingas formulera det så verkar också en läkningsprocess kunna börja. Kanske, eventuellt, till och med för Nilsa.
Läsaren ställs inför brännande frågor kring identitet och styrka/svaghet, men också:
- Hur hanterar man som förälder sin skam över att skicka iväg sitt barn till ett ställe där de far illa och som barn sin ilska över att föräldern utsätter en för något sådant? Även om man inte tycktes ha något val.
- Hur mycket skuld ska man känna över att ha varit del av en orättvis situation utan att ha gjort tillräcklig mycket åt den? Finns det en gräns för det?
- Är hämnden ljuv och kan den någonsin vara berättigad?
Detta är en fristående, andra del i en triologi. Den första delen hette Stöld (2021). Undra vad den tredje ska heta - Skam? Stolthet? Hämnd?
Oberoende av vilket, så läs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar