Läsvärd och utan choser

 Mattias Timanders Din vilja sitter i skogen är en trevlig, lättläst jag-berättelse från en 22-årig norrlänning (stan=Kiruna, han bor i en by utanför). När föräldrarna dör stannar han kvar, men börjar läsa böcker. Frenetiskt.

Så åker han till Stockholm och försöker leva där, men trots att han lyckas i ord- och litteraturbranschen så att kan försörja sig (vad det verkar), så åker han tillbaka hem när de gamla vännerna kallar. Då har den ene, Tage, dött av ålder och hon som ringde – också över åttio – visar sig ha cancer.

Trots att även Viola dör och att allt förändra (inklusive stan, som bekant) så verkar grabben ha kommit hem för att stanna. Det är där han känner sig hemma, det är där han vill dö – och kanske kan förändringen faktiskt också innebära att han får jämnåriga vänner.

Titeln? Min omedelbara association går till ordspråket/påståendet som barn kunde få höra förr i tiden när de inte gjorde som de vuxna ville: ”Din vilja sitter i skogen och växer”. Jag har alltid uppfattat det som något begränsande. Det finns ingen som säger detta i boken, utan här är blir nog skogen rent konkret snarare en förutsättning för växande och riktning.

Boken utspelar sig under ett drygt år, tror jag. Från ”snart sku det vara hösten” till ”Första snön hade kommit den morgonen”. Den är en lågmäld berättelse om att långsamt (åter)finna vem man är och vad man vill. Om att ta hand om det lilla. Med vackra naturskildringar och skriven på (mycket städad) norrländska.

Tyvärr var jag sjuk vid själva bokcirkelsamtalet, så ni får nöja mig med bara mitt betyg: Definitivt läsvärd. Och utan choser. (Är det någon som säger så nuförtiden? "Sjåser", med betoning på båda stavelserna.) 

Tilläggas kan också att boken, trots retro-omslaget, kom ut 2024.

Spännande läsupplevelse

 Till senaste bokcirkeln läste vi Virginia Woolfs Mrs Dalloway. (Utkom 1925 och kom i svensk nyöversättning i höstas.) Denna hundraåriga roman var nymodig och modern när den kom ut. Det finns inga kapitel eller mellanrubriker, knappt ens tomrader. Medvetandeflödet böljar fram och tillbaka, mellan människor och platser och tider. Språket sprudlar och orden, bilderna, dofterna travas på varandra som otåliga gäster i en kö.

Jag tyckte om den! Lite trögt var det väl i början, kanske, men när läsningen väl fick flöda utan så många försök att begripa (bara uppleva) blev det bättre.

Även om samhället var ett annat i London för hundra år sedan, så är ju ändå människorna desamma. Vi upplever, vi funderar på triviala småsaker, vi minns vad som varit och hoppas på det som ska komma. Vi funderar över oss själva och andra människor, över livet och döden. Anna-Karin Palm berättar i förordet:

”Här har hon [Woolf] funnit den nya form hon så länge sökt för att gestalta människors inre liv och samspel med varandra; den form som gör romanen till ett av modernismens portalverk.”

Att Clarissa Dalloway är en centralgestalt i beskrivningen av denna junidag i London 1923, det är ganska uppenbart. Romanen börjar på förmiddagen med att ”Mrs Dalloway sa att hon skulle köpa blommorna själv” och slutar med hennes fest på kvällen. Däremot har jag svårt att se att Septimus Smith, den krigsskadade unge mannen med sitt tragiska slut, också skulle vara en (som Palm hävdar). Snarare tycker jag att den från Indien nyss hemkomne Peter Walsh är det. Han tar så stor plats, både i Clarissas tankar och minnen och med sina egna tankar och beteenden. Bokcirkeln verkade delade min uppfattning.

En ny människa, en ny tid och en ny form. Ett medvetandeflöde, men med flera medvetanden som på olika sätt sipprar in i varandras inre liv. Och min läsupplevelse blir en del av det flödet, inte bara en bredvid-upplevelse. Spännande. Läs!