Till senaste bokcirkeln läste vi Virginia Woolfs Mrs Dalloway. (Utkom 1925 och kom i svensk nyöversättning i höstas.) Denna hundraåriga roman var nymodig och modern när den kom ut. Det finns inga kapitel eller mellanrubriker, knappt ens tomrader. Medvetandeflödet böljar fram och tillbaka, mellan människor och platser och tider. Språket sprudlar och orden, bilderna, dofterna travas på varandra som otåliga gäster i en kö.
Jag tyckte om den! Lite trögt var det väl i början, kanske, men
när läsningen väl fick flöda utan så många försök att begripa (bara uppleva)
blev det bättre.
Även om samhället var ett annat i London för hundra år
sedan, så är ju ändå människorna desamma. Vi upplever, vi funderar på triviala
småsaker, vi minns vad som varit och hoppas på det som ska komma. Vi funderar
över oss själva och andra människor, över livet och döden. Anna-Karin Palm
berättar i förordet:
”Här har hon [Woolf]
funnit den nya form hon så länge sökt för att gestalta människors inre
liv och samspel med varandra; den form som gör romanen till ett av modernismens
portalverk.”
Att Clarissa Dalloway är en centralgestalt i beskrivningen
av denna junidag i London 1923, det är ganska uppenbart. Romanen börjar på
förmiddagen med att ”Mrs Dalloway sa att hon skulle köpa blommorna själv” och
slutar med hennes fest på kvällen. Däremot har jag svårt att se att Septimus
Smith, den krigsskadade unge mannen med sitt tragiska slut, också skulle vara
en (som Palm hävdar). Snarare tycker jag att den från Indien nyss hemkomne
Peter Walsh är det. Han tar så stor plats, både i Clarissas tankar och minnen
och med sina egna tankar och beteenden. Bokcirkeln verkade delade min
uppfattning.
En ny människa, en ny tid och en ny form. Ett
medvetandeflöde, men med flera medvetanden som på olika sätt sipprar in i
varandras inre liv. Och min läsupplevelse blir en del av det flödet, inte bara
en bredvid-upplevelse. Spännande. Läs!
