Mattias Timanders Din vilja sitter i skogen är en trevlig, lättläst jag-berättelse från en 22-årig norrlänning (stan=Kiruna, han bor i en by utanför). När föräldrarna dör stannar han kvar, men börjar läsa böcker. Frenetiskt.
Så åker han till Stockholm och försöker leva där, men trots
att han lyckas i ord- och litteraturbranschen så att kan försörja sig (vad det
verkar), så åker han tillbaka hem när de gamla vännerna kallar. Då har den ene,
Tage, dött av ålder och hon som ringde – också över åttio – visar sig ha
cancer.
Trots att även Viola dör och att allt förändra (inklusive
stan, som bekant) så verkar grabben ha kommit hem för att stanna. Det är där
han känner sig hemma, det är där han vill dö – och kanske kan förändringen
faktiskt också innebära att han får jämnåriga vänner.
Titeln? Min omedelbara association går till ordspråket/påståendet
som barn kunde få höra förr i tiden när de inte gjorde som de vuxna ville: ”Din
vilja sitter i skogen och växer”. Jag har alltid uppfattat det som något
begränsande. Det finns ingen som säger detta i boken, utan här är blir nog
skogen rent konkret snarare en förutsättning för växande och riktning.
Boken utspelar sig under ett drygt år, tror jag. Från ”snart
sku det vara hösten” till ”Första snön hade kommit den morgonen”. Den är en lågmäld
berättelse om att långsamt (åter)finna vem man är och vad man vill. Om att ta
hand om det lilla. Med vackra naturskildringar och skriven på (mycket städad)
norrländska.
Tyvärr var jag sjuk vid själva bokcirkelsamtalet, så ni får nöja mig med bara mitt betyg: Definitivt läsvärd. Och utan choser. (Är det någon som säger så nuförtiden? "Sjåser", med betoning på båda stavelserna.)
Tilläggas kan också att boken, trots retro-omslaget, kom ut 2024.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar