Igår var jag på konsert - A Sea Symphony av den brittiske kompositören Vaughan Williams, som hämtat texten från Walt Whitmans klassiska (och emellanåt ganska svårbegripliga) diktverk Leaves of grass. Det var trevligt och bra på många sätt och vis. Men jag är en ordmänniska och tycker inte om att man slarvar med orden ens i musikaliska sammanhang. Eftersom exempelvis rytm och tempo och strofer och styrka är viktigt för musiken, borde man ju kunna begripa att de faktiskt spelar roll i texten också.
Programhäftet innehöll alltså ett blad med någon slag svensk sammanfattning av vad texten handlade om. Det var en god tanke, eftersom det inte gick att urskilja mer än en handfull ord där jag satt. Men det innebär inte att det var motiverat med ett lustmord på Whitmans text - och även på den svenska översättning som de haft tillgång till, såg jag senare - något som naturligtvis spillde över även på upplevelsen av musiken. Synd!
Den klåpare som hade satt ihop det här hade med förtjusning ägnat sig åt att plocka mer eller mindre korrekt översatta signalord här och där och sedan helt enkelt sätta ihop dem, utan några djupare tankar på syftningar eller meningsbyggnad eller sammanhang eller mening. (Det var ingen lätt uppgift att ge sig på, men då får man väl inse sin egen begränsning och citera några väl valda strofer istället!) Som poesi betraktat var det bedrövligt, som prosa oläsligt och smått löjeväckande. Och det var väl ändå inte meningen?
Men sånt här får man oftast inte klaga på, för det tycker inte folk är viktigt. (Iallafall inte om det gäller deras eget ordbruk.) Jag framhärdar dock ändå i att det finns anledning att lägga ned omsorg även på ord. De påverkar alla mer eller mindre, vare sig man är ordbehandlare eller inte!
(Lustmord=mord som begåtts för tillfredsställelse av sjuklig drift)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar