Sandberg - en öken

Istället för en bok av den senaste nobelpristagaren le Clézio (som det är långa köer till på biblioteken och som inte kommer i pocket förrän i juli) var det Kristina Sandbergs Ta itu som bokcirkeln pratade om när vi träffades igårkväll. Vi behövde en tunn pocketbok, dels av ekonomiska och dels av tidsmässiga skäl.

(Låter inte alls särskilt seriöst, utan snarare som när vissa elever väljer bok: Så tunn som möjligt! Men det står vi för, så är det ibland.)

Förra gången hade jag med mig en bunt pockeböcker jag köpt på mig på sista tiden, men ännu inte läst. Och då valde vi den här, med en trevlig retrobrun framsida med gröna blommor, om "kvinnliga livsvillkor… i gripande form". Jo, pyttsan. Måste säga att detta är en av de tristare böcker jag har läst på länge. Tungt och tråkigt var det, fast pocketboken var tunn och relativt storstilad. Och ja: Vi var rörande överens om detta. (Det är vi verkligen inte alltid!)

Naturligtvis borde vi ha blivit avskräckta av baksidestexten: "Det är svensk stekosrealism i en av sina bästa stunder." Dessutom inte bara presenterar baksidestexten boken. Så här i efterhand kan jag tala om att den tolkar texten också. Och det tycker jag är en diskutabel uppgift för en baksidestext. Lämna det åt läsaren, tack!

(Och varför inte sätta texten om författaren och boken som efterord istället för förord? Jag försöker lära mig att hoppa över de där förment upplysande texterna som bara styr min tolkning, men det är inte alltid så lätt gjort.)

Men tillbaka till boken ifråga. Man kan ju inte bara nöja sig med att den var trist. Frågan är: Varför tycker vi det? En nog så viktig analysfråga, som i bästa fall leder till att man lära sig mycket om både litteratur och om sig själv! Vi diskuterade följande punkter, vars formuleringar nedan dock är mina:

- Boken berättas i jag-form av huvudpersonen Maria. Trots det känner jag henne inte, känner inte heller med henne och tycker inte om henne eller hennes sätt att leva sitt liv. Och jag identifierar mig inte med någon annan i boken heller, mer än att jag tycker synd om omgivningen.

- Språket är enkelt och ibland fragmentariskt, utan att vara det minsta poetiskt eller upplyftande att läsa. Påfrestande! Det går faktiskt att beskriva även depressioner med ett fullödigt och medryckande språk, se t.ex. Maken av Sundström.

- Det händer absolut ingenting. Hon utvecklas inte, utan står bara still i något slags vaakum. (Står still och stampar, höll jag på att skriva. Men det vore att förse henne med alltför mycket energi!) Och på slutet försöker hon plötsligt ta livet av sig (tror jag) och hamnar på psyk.

- Vadå "Ta itu"? Varför heter boken så? Det är definitivt inte vad hon gör med sitt liv, i alla fall. Snarare tvärt om. Det är ju möjligt att jag ska se den här destruktiva utvecklingen som ett uttryck för något viktigt – men vad? Jag blir ju inte ens intresserad av att ta reda på det när jag som läsare inte blir inbjuden i vem hon egentligen är.

Faktum är att jag faktiskt blivit förbannad. (Och det är klart att man kanske kan påstå att det är positivt, för då har jag ju ändå blivit berörd av boken... Hmm, diskutabelt.) Anledningen tror jag är tudelad. Dels blir jag förbannad över att jag ska behöva läsa sådan skit, över att författaren inte har skrivit en bok som berör så att man verkligen känner med den här utbrända/psykiskt sjuka kvinnan och vill försöka förstå henne. Dels blir jag förbannad över att huvudpersonen inte kämpar emot den här stora likgiltigheten, utan låter den gå ut över sin omgivning – sin man och sina barn till exempel.

Det är föralldel inte lätt att kämpa. Jag har fått slita med det i varierande grad i åratal. Och att jag blir så förbannad kanske beror på att jag måste göra det lite mer just nu – medan hon väljer den "lätta" vägen. (Den som inte leder till något särskilt bra vare sig för en själv eller för de relationer man har: Aldrig orka, aldrig ta itu med något vare sig fysiskt eller psykiskt, alltid strunta i andra, ofta döva med alkohol och tabletter. Där vill inte jag hamna.)

Det enda roliga var diskussionen på hennes jobb om gardiner. Och den tydliga bilden av hur svårt det är att jobba deltid i detta heltidssamhälle, att passa in i fikalistor o.likn. när man faktiskt inte är på jobbet på eftermiddagen.