Flertalet bor nog kvar

Trots dekalen Ingen reklam, tack låg det ett papper från Svensk Fastighetsförmedling i brevlådan. Det kallas för "en lokal lägesrapport" och talar om att de har köpare över som är intresserade av hus i vårt område. Det må väl vara.

Det mesta intressanta är dock att de i den första meningen påstår att "Vi har nyligen sålt flertalet hus i Ditt område". 'Nyligen' måste rimligtvis betyda högst de senaste månaderna. 'Flertalet' betyder kanske inte 'de flesta' (som jag tänkte), men dock enligt ordboken 'fler än hälften'. Hmm... Hur många bor det här, tr0? Kanske 5000-7000 personer? Det finns ju en del lägenheter, förstås.

En sådan massflykt från ett och samma område borde ändå föranleda någon slags undersökning, tycker jag. Och tänk så konstigt att inte ett enda av de 27 husen på just vår gata har sålts! ;)

Marknadsföring i all ära, men rena fiskehistorierna behöver man ju inte dra. Jag kan faktiskt inte riktigt bestämma mig för om det här bara är roligt eller om det också kastar ett löjets skimmer över mäklarna ifråga. Vad tycker du?

Nyttig övning

Första dagen på sommarjobbet. Det känns bra, även om jag är trött och känner att jag kommer att ha träningsvärk i axlar och överarmar imorgon. Fyra timmars städande i 27 graders värme känns.

Däremot är det en mycket konstig känsla att ha huset tomt sånär på mig själv i en vecka. Så länge har jag inte bott själv i det som varit mitt "hemma" på tjugo år! Det är klart jag har varit bortrest några dagar ibland, men det är inte riktigt samma sak.

Maken och barnen (en viktig och vanebildande del av mitt liv) har tagit nattåget till farmor och kusinerna - och kommer inte hem förrän på söndag. De har det förhoppningsvis jätteskönt och jag behöver bara planera/laga mat till mig. Och sakerna ligger kvar där jag har lagt dem.

Nyttig övning, men inte för mycket och för ofta tack - iallafall inte förrän de flyttar hemifrån.

Att inte läsa ut

Vissa böcker har jag faktiskt inte klarat av att ta mig igenom. Sagan om ringen av Tolkien tycker jag exempelvis är skittråkig att läsa. Jag har försökt en tre-fyra gånger genom åren, men konstaterar efter 50-100-150 sidor att nej... Nu får det räcka. Efter att ha sett filmerna (där det definitivt inte fanns några döda sträckor) har jag iallafall ett lite bättre hum om vad de handlar om.

Fogelströms Mina drömmars stad mfl har också ett sådant tuggmotstånd för mig att jag faktiskt inte har tyckt att det är värt jobbet. Jag har dock just beställt den första i serien som talbok, så får vi se om det går lättare. (Alla andra i bokcirkeln har ju läst dem, så där får jag ingen draghjälp heller.)

Faktum är dock att jag på senare år har börjat lära mig konsten - eller kanske snarare tagit mig rätten - att utan dåligt samvete låta bli att läsa färdigt böcker som inte tilltalar mig. Det tog några år innan jag kom dit med sinnesron i behåll. Dock finns det ju böcker som är roligt att ha läst, iallafall när man får möjlighet att diskutera dem med goda vänner och bokläsare. Därför kommer här en lista på böcker jag aldrig skulle brytt mig om att ta mig igenom ensam:

Dorés bibel av Torgny Lindgren
En gränslös kärlekshistoria av Aino Trosell
Magistern av Frank McCourt
Istanbul av Orhan Pamuk
Maken av Gun-Britt Sundström
Mödrar och söner av Theodor Kallifatides
En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz
Alberte och Jakob av Cora Sandel
Stridens skönhet och sorg av Peter Englund

Detta innebär inte nödvändigtvis att jag inte kan rekommendera dem, utan att jag när det begav sig tyckte att de var meningslösa, tråkiga, omständliga, ointressanta, träiga och/eller alltför depressiva för att jag skulle få ut tillräckligt mycket av läsningen. Det efterföljande samtalet var däremot givande.

En egen variant

I onsdags tittade jag på miss Marple igen. Jag gillar henne, men kände inte riktigt igen storyn trots att jag har läst boken. Alltså plockade jag ut Mord är lätt av Agatha Christie ur bokhyllan och läste igenom den - och det var ju inte så konstigt att jag inte riktigt kände mig hemma. Personerna och platserna är ungefär desamma, men historien och offren och drivkrafterna helt annorlunda. Mördaren är densamma/-e, men i boken är inte miss Marple med överhuvudtaget. Titeln fungerar dock fortfarande.

Samtidigt tycker jag mig känna igen ett av morden från tv-programmet... kanske från en annan bok av samma författarinna?

Intressant är det iallafall. Och sannolikt förklarar det varför varken maken eller jag var riktigt nöjda med upplösningen. Den var helt enkelt inte lika trovärdig som man är van vid.

Motvikt

Härom dagen fick jag för andra gången ett rundbrev på Facebook som jag förutsätter är spam, dvs skräppost. Brevet sägs vara från grundarna av sajten ifråga och varnar för att det börjar bli trångt på Facebook. För att bevisa att jag verkligen är aktiv användare uppmanas jag att skicka brevet vidare till x antal av mina vänner, vilket ju inte precis skulle göra det mindre trångt, annars åker jag ut inom två veckor.

Jag skickade inte brevet vidare förra gången heller - och det är mer än två veckor sedan. Eftersom mitt konto på Facebook fortfarande är aktuellt, får man anta att jag har gissat rätt. Detta är skräp.

Jag fick också ett kedjebrev i min e-brevlåda. Det handlade, tror jag mig minnas, om att man ska vara positivt inställd till livet och varandra och annat käckt. Jag kommer inte ihåg riktigt, eftersom hela härligheten inleddes med tre stycken dåligt kamouflerade hot: Den och den (Med för- och efternamn nämnt!) kastade detta brev utan att läsa det - och pojkvännen dog tre dagar senare. Den och den brydde sig inte om att skicka det vidare - och förlorade jobbet och bröt benet eller vad det nu var. Den och den skickade inte till tillräckligt många - ja, jag minns inte vad det var för vederstyggligheter som hände för jag var mest irriterad. Men den som följde rekommendationerna fick guld och gröna skogar, minsann.

Jag kastade brevet i papperskorgen - och jag lever än. Så det så!

Mmm. Det finns rätt mycket skräp som virvlar runt på nätet, men så blir det ju lätt när många människor rör om i något på en gång. Det finns ju trevliga saker också, så jag tänker fortsätta finnas till här. Som motvikt om inte annat.

Litterära tillbakablickar

Har den senaste tiden läst ut två böcker där huvudpersonen på grund av en stor sorg börjar gräva i sitt förflutna, eftersom det inte verkar finnas någon framtid utan det. Den ena är boken vi pratade om på bokcirkeln för en vecka sedan, den andra är min första sommarläsningsbok.

(När jag ser sammanfattningen framför mig, känns det onekligen som om det skulle kunna beskriva väldigt många böcker: kris - tillbakablickande - utveckling. Men jag läser ju litteratur för att få fundera över hur det är att vara människa, och livet är fyllt av kriser som kräver reflektion, så det är nog helt i sin ordning.)

Måndagens bokprat handlade om Ernestams Alltid hos dig. Den var lätt och ganska trevlig att läsa, berörde en historisk händelse under första världskriget som väl inte är den mest kända och slutade lyckligt. Sanning att säga lämnade den heller inte några stora spår efter sig, men det är ju inte alltid nödvändigt.

Jag läste boken två gånger (mest för att jag var tvungen att få ur mig den mindre trevliga Busters öron som jag gav mig på när jag hade läst första gången och blev intresserad av författaren). Den är välskriven och skickligt uppbyggd, om än kanske lite krångligare än nödvändigt i handlingen. Den är emellanåt till och med poetisk och de pretentiösa uttalanden som en del personer gör fungerar bra i sammanhanget. Anknytningen till Skagerakslaget känns dock lite överdriven och fungerar inte riktigt. Då är potatisskalspajboken MYCKET bättre på att ge en känsla för och göra läsaren intresserad av det historiska skeendet.

Igår kväll läste jag ut Linda Olssons Sonat för Mirjam. Den är också mycket välskriven, handlingen har tydliga beröringspunkter med judarnas situation under andra världkriget och det hela slutar nog ändå i någon slags sinnesro. Den lämnar allt lite fler spår efter sig i minnet, även om inte heller den är helgjuten. Men vilket liv är det?

Vi läste hennes första bok, Nu vill jag sjunga dig milda sånger, med en viss förtjusning i bokcirkeln för ett tag sedan. Även i denna andra bok flödar texten över av intressanta miljöskildringar och antydningar, men tyvärr blir det ganska påfrestande till slut. Och trots att författaren och berättelsen hela tiden behandlar temat "Vi måste använda ord när vi talar med varandra", så blir det som behöver sägas liksom aldrig uttalat. (Och även om jag ännu inte har läst på om hur en sonat är uppbyggd - Jag är ganska övertygad om att det finns skickliga överensstämmelser i textkompositionen - så räcker det inte riktigt hela vägen fram.

Men intressanta och läsvärda är de, båda två.

Sista veckan på terminen

Nu är skolavslutningen ordentligt firad, duschkabinen äntligen installerad och färdigmonterad, en hel del av högarna i arbetsrummet genomgångna och åtgärdade, sommarböckerna lånade på biblioteket med barnen och maken hemkommen till sin semester.

Och jag är trött, men onekligen rätt lycklig. Gott så.

Kundtjänst (?)

Som ordförande i en samfällighetsförening - om inte förr - upptäcker man hur snåriga myndigheter ibland kan vara. Idag gäller det Lantmäterimyndigheten.

Precis som hos föräkringskassan är det olika kontor som ska kontaktas beroende på vad för slags ärende du har. Jag kan förstå och till och med sympatisera med att någon ska sköta alla liknande frågor så att de blir bra på det! Däremot är det inte så lätt att veta för privatpersonen vart man ska vända sig.

Det är alltså inte nog med att man ska hålla ordning på alla blanketter och fylla i dem med tungan rätt i mun. Dessutom måste man ta reda på vart man ska skicka dem. Då gillar jag hemsidor, där man kan få den information man behöver utan att behöva stå i kö eller ta upp någon människas tid - i bästa fall.

Ja, vad var det om nu då? Jo:
Varje år ska det anmälas till lantmäterimyndigheten hur den nya styrelsen i samfällighetsföreningen ser ut. Ibland är den nästan identisk med förra årets, ibland inte. I det tidigare fallet känns det ganska trist att behöva sitta och skriva ALLA ledamöters och suppleanters namn, adress osv för hand på blanketten. Men en gång om året - visst! Frågan om vart eländet ska skickas måste dock besvaras.

Alltså går jag in på hemsidan och letar efter information för samfällighetsföreningar. Ingen ingång. Jag söker på ordet ifråga. Inget resultat. Jag söker kontor i min kommun och försöker avgöra till vilken kategori mitt ärende hör och om det hör hit eller om någon annan har hand om det. (Är det t.ex. en inskrivningsfråga?) Det klarar jag inte av att reda ut. Suck!

Jag ringer kundtjänst och får plats elva i kön. Det visar sig att man kan be dem att ringa upp med några knapptryckningar, så det gör jag. Inom en kvart blir jag också uppringd. Härligt!

Den vänliga damen svarar på min vänliga förfrågan, men blir lite stressad när jag framför lämpligheten av att dessa uppgifter skall vara nåbara på hemsidan och föreslår att hon ska vidarebefordra mina önskningar till dem som har ansvar för saken. Hon försöker hävda att uppgifterna finns genom att föreslå mig att göra allt vad jag redan försökt. Jag förklarar vänligt men bestämt att det tyvärr inte går om man inte har hennes kännedom om myndigheten.

Då kommer det:
- Men det går inte att göra så!
Och då blir jag faktiskt irriterad. Med en inte längre riktigt lika vänlig röst avbryter jag människan och talar om att Jo, det gör det visst. Det går att göra vad man vill med en hemsida. Och då kopplar hon mig kvickt till webmaster.

Ja, ja. Han var tacksam för mina synpunkter om enklare informationsvägar och helst en lösenordsskyddad ifyllnadstjänst. Men varför ska jag behöva bli irriterad?

(Jo, jag vet. Man väljer själv vilka känslor man ska släppa fram. Och nu har jag valt att släppa fram de här - och att göra mig av med dem.)

Inte bara smör i Småland

I åratal har vi betalat för ett antal (fler och fler vad tiden lidit) nyckelbrickor från Svenska Stöldskyddsföreningen. För närvarande tror jag att vi har sju stycken.

Vänta, får jag räkna...
Två föräldraknippor, två barnknippor, två bilnycklar, en sommarstuga...eeh... Ja, det är nog sju.

Inte kommer jag ihåg vad de kostar om året, men vitsen är alltså att de sitter ihop med nycklarna när man av någon anledning blir av med dem. Och då kan upphittaren gå till polisen och få hittelön direkt alternativt lägga dem i en brevlåda var som helst - och så får betalaren nycklarna hemskickade i ett rekommenderat brev (eller får gå och hämta dem hos polisen, antar jag). Det är ju bara det kruxet att de kanske inte hittas. Eller att upphittaren inte bryr sig om att läsa på baksidan av den lilla brickan.

Många nyckelknippor har tappats bort genom åren och en hel del har kommit till rätta igen av sig själv. (Sanning att säga var det åtminstone en gång i veckan ett tag, men nu har det lugnat ner sig.) Men härom veckan försvann yngste sonens nycklar och vi har med våra gemensamma ansträngningar inte lyckats återfinna dem.

Innan vi hann göra några drastiska låsbyten kom dock det rekommenderade brevet. (Snacka om omedelbart bönesvar!) Någon hade lagt grabbens nycklar i en postlåda i Eksjö. I Eksjö?!! Det ligger ju flera timmar bort och jag har inte varit där sedan jag var tonåring... Hur hamnade de där?

Vi får leva med det frågetecknet. Med nycklarna i tryggt förvar känns det nästan lite mysigt med ett sådant mysterium.

Ett oskick

Du skrev:
Är du hygglig och fixar den där utskriften vi talade om?
Det är gjort!

/ NN

Min man är en av alla dem som svarar på e-post genom att citera delar ur mitt brev och sedan kommentera dessa citat. Han menar att det är ett smidigt och bekvämt sätt att förvissa sig om att den man skriver till vet vad man talar om.

Jag förstår tanken och det händer faktiskt att jag gör det själv någon enstaka gång - om det är en massa frågor jag ska svara på eller kommentera till exempel. Och jag har full förståelse för att man gör så här i News (eller vad det heter) och liknande diskussionsgrupper, där det är bra för läsaren att veta vilken av alla kommentarer som åsyftas.

Däremot tycker jag att det är ett oskick att göra så här jämt. Det känns ungefär som om jag skulle få tillbaka ett brev jag har skrivit, med bara några kortfattade anteckningar i kanten från den ursprungliga mottagaren. Eller som om den jag talar med skulle upprepa allt jag säger innan jag får ett svar.

Kort sagt: Jag kan uppleva det som både otrevligt och nonchalant att mottagaren inte kan förmå sig till att försöka formulera och sammanfatta vad saken handlar om med egna ord.

En god kommunikation är värd den ansträngningen!