Jag läste i morgontidningen häromdagen att många arbetslösa tycker att det jobbigaste med livet som arbetslös är att gå och vänta på besked, tätt följt av att gå på anställningsintervju. Jag håller inte med.
Intervjuer är intressanta och lärorika - nu senast nästan spännande! - och innebär absolut en anspänning och en förberedelsetid. Däremot tycker jag inte att de är jobbiga eller svåra, egentligen. Och visst är det skitjobbigt att vara näst bäst. Att få komma på intervju, men inte få jobbet. Det blir tungt i längden, även om det är ännu värre att inte få komma på intervju alls.
Men det som tar mest på krafterna är att man aldrig får slappna av, koncentrera sig på faktum och sätta igång med något fruktbart. Du vet aldrig vad som gäller och vad som kommer att hända - och du ska alltid vara alert, reflekterande och ge järnet utan att kunna jobba långsiktigt.
(För att inte tala om hur trött man blir på att prata om sig själv när man skrivit hundratals ansökningar, som alla ska anpassas lagom!)
Därför släpper jag taget en stund efter varje ansökan/intervju. Jag lämnar det bakom mig nästan innan jag fått besked, för att hinna vila och njuta av väl förättat arbete ett litet tag. Innan jag får det där jobbet (vilket jag ju oftast inte får) eller innan jag måste uppbåda en massa ny energi för att söka nästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar