Sitter och svarar på en uppsjö av möjliga frågor som kan tänkas uppkomma på en anställningsintervju, framförallt den jag ska på på onsdag, formulerade på det ena eller det andra sättet.
Tänk vad man utsätter sig för! Ta bara den obligatoriska, men fullkomligt hopplösa, uppmaningen: Berätta om dig själv! som ofta inleder alltihop. Den kräver antingen en rak motfråga, en intuitiv urvalsförmåga eller ett generellt svar. (Jag satsar på det senare, så får jag väl räkna ut vad de är ute efter med ledning av fortsättningen.)
"Jag är störst, bäst och vackrast - och dessutom ödmjuk som få!" Det är ju ungefär vad man ska ha fram, men med konkreta exempel på vilka egenskaper man har och vad man är bra på att göra och vad man har lärt sig genom åren. Pust!
Allt ska vara jobbrelaterat och ses ur rekryterarens synvinkel. Just nu har jag någorlunda vettiga svar på de flesta, förutom Vad tycker du om att göra/ inte göra? samt Vad irriterar dig mest? (Frågorna om hur en bra chef, en arbetskamrat och ett bra jobb ska vara - sådär generellt - är en baggis i jämförelse.)
"Jag tycker att det är dödligt tråkigt att stryka." funkar ju inte. "Jag tycker om att undervisa." går om det är ett sådant jobb man söker. (Det är det inte den här gången.) Man kanske kan slingra sig lite snyggt och prata om hur trevligt det är med en kombination av utvecklande och själsdödande uppgifter. Typ.
Mest irriterande är nog om någon upprepade gånger undviker att göra sin del av det gemensamma arbetet. För jag är bra på att göra det och är ganska resultatinriktad i samarbetet. (Och kan bli bättre på att låta grupp-processer ta sin tid..;-) Och jag kan berätta både om något jag gjort bra och om misstag jag gjort och vad jag lärde mig av dem!
Kan du?
Och hur reagerar du på kritik?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar