Med viss entusiasm har jag satt igång höstens distansstudier. Häromdagen läste jag en artikel fylld av självklarheter, men det gjorde inte så mycket eftersom det var viktiga självklarheter - och eftersom det ju är ganska behagligt att få känslan av att man redan behärskar det viktigaste i kursen.
Idag har jag börjat läsa i den bok som ska jämföras med artikeln. Även den handlar om självklara saker för en svensklärare, men beskrivet på ett litet annat sätt än jag har läst hittills. Intressant och givande! Ända tills den där rubriken dök upp. Plötsligt blev det tungt och svårt och tråkigt och jag tappade både ork och lust. Tänk att gamla spöken ska vara så svåra att bli av med! Mitt heter Positionsgrammatik. (Otäckt, va?!!) Jag förstår det nog hyfsat, men det är liksom så onödigt.
Jag tyckte faktiskt att jag började ana vitsen och meningen med det hela i en av förra årets kurser - åtminstone någon slags mening för andraspråksinläraren. Men ändå väller hela hopplösheten som jag upplevde vid första mötet fram inom mig. "Oprofessionellt" är ordet, sa Bull.
Förresten: Oproffsigt blir det väl först när jag låter gamla känslor styra och hindra. Men jag ska minsann ta itu med det där kapitlet imorgon bitti igen. Så det så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar