Igår kväll var maken och jag på Östgötateatern. Vi har abonnemang, dvs köper biljetter till alla säsongens uppsättningar i förväg och sitter på samma platser varje gång (om vi inte måste byta dag). Det kostar inte jättemycket, vi kommer iväg och gör något tillsammans utan barn och det blir av att vi ser på teater. Perfekt, helt enkelt!
Den här gången blev vi serverade Familjen (August: Osage County), ett nyskrivet och prisbelönt stycke av den amerikanske dramatikern Tracy Letts. Den övergripande berättelsen är bekant: En hel familj samlad på ett ställe, i detta fall pga ett försvinnande och småningom en begravning, med omvälvande konflikter och känslor som rullas upp på löpande band i tre och en halv timme. Här finns mycket att både förvånas över och att känna igen. För att inte tala om att man gläds över att ens egen familj är så lugn och fin och normal!
Scenografin är genial med alla rum på scenen samtidigt och det stora dockskåpet på vinden fascinerar mig. Kanske är det meningen att jag ska associera till Ibsens Et dukkehjem, som också handlar om hur kvinnor kämpar med nedärvda (eller kanske snarare inlärda och övertagna) mönster medan männen står mer eller mindre handfallna bredvid. Dessutom är skådespeleriet övertygande och helgjutet - som vanligt. Det är riktiga om än överdrivna människor av kött och blod som lever sitt liv där på scenen.
Kanske har jag sett för mycket Strindberg och annan familjedramatik, men det är en sak i storyn som ändå gnager mig. Jag tycker att det är en roll som hänger i luften, som inte får sin förklaring eller utveckling. Och så är det väldigt sällan i teater där alla andra rollkaraktärer utvecklas. Kanske har jag missat något, eller så är jag inte tillräckligt amerikanskt orienterad, men jag undrar: Varför fick hembiträdet en så framträdande roll i början, när hon aldrig blev människa under spelets gång? Varför är hon med överhuvudtaget, när hon egentligen inte bidrar till handlingen alls eller ens accentuerar frågeställningarna? Och varför i all sin dar är hon indian/ursprungsbefolkning, när detta aldrig blir betydelsebärande utan på sin höjd ger lite lokalfärg?
Är det av samma anledning som alla pjäser under 90-talet hade med en homosexuell roll - för att vara politiskt korrekta snarare än för att låta dem säga något viktigt?
Sammantaget måste dock sägas: De är verkligen duktiga på Östgötateatern! Det är ALLTID värt pengarna - tankeväckande eller roligt eller gripande eller underhållande eller alltihop samtidigt. Och någon gång en bagatell, men då en rätt trevlig sådan.
(Utom en gång för många år sedan med en sängkammarfars med spring ut och in genom dörrar som hette Men säg ingenting till Henry. Skådespelarna gjorde sitt bästa, men varken de eller publiken trodde på det hela. Uppsättningen lades ner efter några få veckor.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar