Själv har jag aldrig varit där, men det brukar inte vara nödvändigt för att kunna uppskatta en scenframställning. Häromdagen var maken och jag på Östgötateatern och såg musikalen ifråga. Hans kommentar var kort och gott: - Lättviktigt! (Planerar du att se den kan du sluta läsa här!)
Det sammanfattar faktiskt det hela ganska bra. Trots att showen var överdådig , skådespelarna och sångarna duktiga , koreografin fantastisk och regissören hade gjort ett utmärkt jobb... så lämnades jag i princip oberörd av den där oaptitliga soppan.
Klart att det fanns en och annan sak som kanske kunde kännas intressant eller aktuell om jag funderade en stund på den och satte in den i ett sammanhang (som till exempel medias makt och berömmelsens flyktighet) men hon har ändå rätt kompisen som sa: - Handlingen är ju så B!
Jag kan inte låta bli att dra en parallell till det där stolpskottet till bok av Mario Vargas Llosa som vi läste senast i bokcirkeln. Tant Julia och författaren är någon slags halvbiografisk sak (med mycket som återkom i hans olika Nobeltal) på härligt språk och med en spännande skrivstrategi, som liksom inte kommer någonstans utan rinner ut i sanden för att jag som läsare inte involveras på något sätt. Inte blir berörd. Då spelar det liksom ingen roll hur viktigt och givande det eventuella temat är. Boken blir tråkig...ointressant...you name it.
Att beröra tror jag är en förutsättning för att konsten ska fungera. Ett uttalande som sannolikt kan ses som en kliché, men som icke förty nog faktiskt är sant. Lite igenkänning och underhållning skadar inte heller, men räcker det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar