För någon vecka sedan eller två diskuterade vi Siri Hustveds Vad jag älskade i bokcirkeln. Det är en tjock roman som utspelar sig huvudsakligen i New York under flera decennier. Boken är välskriven och oerhört mångsidig, så det fanns mycket att prata om. Särskilt spännande tyckte jag det var med alla beskrivningar av konstverk, att få se en konstform (bildkonsten) speglad i en annan (ordkonsten).
För övrigt blev jag aldrig gripen av boken, även om jag emellanåt blev illa berörd. Jag har ingen som helst lust att läsa om den - som en av mina bokcirkelsystrar just hade gjort - men å andra sidan kanske jag provar på någon annan bok av samma författare. Den här var... mycket, men nästan obegripligt för mycket.
Vi var dock bara två som inte var odelat förtjusta, det måste jag ju medge. Faktum är att alla de andra var mer eller mindre begeistrade: "Det här är den bästa bok jag någonsin läst!" Och rent teoretisk kunde - och kan - jag ju hålla med om att mycket var bra, intressant och spännande. Men som sagt: Jag kände inte av det under själva läsakten.
Detta är en av de stora hemligheterna med litteratur, tycker jag. Precis som man kan uppfatta människor och händelser så totalt olika, så kan man tycka oerhört olika om böcker. Fast man lika ofta är rörande överens. Det är berikande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar