Härom söndagen diskuterade bokcirkeln Phillippe Grimberts bok Hemligheten. Historien är självbiografisk och berättarrösten ger den lille pojkens tankar skildrade av den vuxne mannen. Personerna är med andra ord pappfigurer snarare än människor. Läsaren blir påmind om att mer än halva Frankrike var ockuperat av tyskarna under andra världskriget och att antisemitismen frodades utan alltför stort motstånd även här. Berättelsen är stundtals upprörande och tragisk. Språket är mestadels njutbart och poetiskt.
Men så värst berörd blev jag ändå inte. Det fanns heller inte så mycket att prata om, faktiskt. När vi funderade på varför det inte fanns, blev förslagen att det är svårt att diskutera personer utan djup och att vi inte har någon fransk kollektiv skam att bearbeta. Det vi ändå sa handlade om berättarröstens trovärdighet, dvs om ett så pass litet barn verkligen kan tänka och känna så här eller om det till största delen är en mer eller mindre medveten efterhandskonstruktion av författaren.
Så jag blev alltså inte begeistrad nu heller. Tråkigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar