Silke

Härom söndagen när vi hade bokcirkel skulle vi inte bara läsa Tranströmer, utan vi hade också en roman att njuta av. Boken heter Silke och är skriven av Alessandro Baricco. Det var en lisa att läsa dessa superkorta kapitel efter Adichies sjuhundrasidorskoloss och boken var lättläst eftersom den är kort och språket är så oerhört kortfattat och knappt. Allt var enkelt och tydligt. Däremot börjar man undra efter ett tag, eftersom varenda utvikning därigenom verkar få en enorm betydelse. Och de upprepningar som flitigt används vet man inte riktigt om man ska njuta av eller irriteras av. Jag valde det senare.

Historien om Hervé Joncour, som åker till Japan åtskilliga gånger i slutet av 1800-talet för att köpa sidenmaskägg, är ganska underlig - eller möjligen ska man nöja sig med att använda ordet annorlunda. När berättelsen är slut kan man fråga sig vad som egentligen är meningen med den. Vi får inga reseberättelser från det isolerade landet i öster, vi kommer inte riktigt nära eller kan identifiera oss med någon enda person, mycket av vad som händer är relativt outgrundligt och/eller obegripligt...

Åsikterna gick isär i gruppen (Det är bra!) även om vi alla var överens om att boken var rolig att läsa just för att den är så annorlunda. Många av oss var oerhört frustrerade på huvudpersonen som "var en av dessa människor som föredrar att betrakta sitt liv, eftersom de anser att varje ambition att leva det måste ses som otillbörligt". Ändå blir han besatt, inte av Japan utan av en kvinna han hittar där. Ändå gör han saker som betyder något, men inte i det liv och med den hustru han ständigt återvänder till i god tid till högmässan den första söndagen i april.

Ja, den boken kommer att återkomma i minnet med jämna mellanrum. Och jag, som nog ibland är lite för mycket för att analysera saker, vill definitivt ägna mig åt att leva mitt liv och försöka se och njuta av vad jag har för ögonen!

Tranströmervinter

Eftersom vi till söndagens bokcirkel skulle ha läst så mycket vi önskade av Tranströmer, för att då läsa upp en utvald dikt inkl. berätta om varför, så gjorde jag det. De senaste månaderna har jag följaktligen läst några dikter varje kväll och sålunda hunnit igenom den version av hans Samlade dikter som jag äger. (Innehåller alla diktsamlingar utom den sista från 2004, den med huvudsakligen haikudikter.)

Naturligtvis har jag läst "Romanska bågar" i För levande och döda förut, samt träffat på en och annan formulering från någon annanstans, men nu fick jag del av en intressant helhet. Det var dock väldigt svårt att välja en dikt, tänkte jag åtminstone först, eftersom det så sällan var HELA dikter jag tyckte om. Snarare var det delar, strofer, meningar, bilder som lyste till - ofta i ett sammanhang som jag inte begrep särskilt mycket av. Det stressade mig i början.

Småningom blev jag lite mer avslappnad och kunde älska dessa fragment av "mästaren på poetiska one-liners" (som Corren skrev). Och det finns faktiskt en och annan helhet som jag på något sätt kan omfatta (för begripa är nog ett för stort ord). Exempelvis:

"Stenarna" ur hans första samling 17 dikter (1954)
"Dagsmeja" ur Den halvfärdiga himlen (1962)
"Namnet" ur Mörkerseende (1970)
"Minnena ser mig" (alltså dikten, inte självbiografin) ur Det vilda torget (1983)
"Göken" ur Sorgegondolen (1996)

Vad är det då jag tycker om? Ja, bilderna som alla pratar om förstås. Jag kan känna igen mig i de vardagliga situationerna och när de beskrivs med hjälp av halsbrytande och oväntade metaforer, genom besjälning... då blir jag på något sätt oerhört lycklig! För att bara ta några få exempel ur högen, som inte på något sätt hör ihop med varann:

Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor...
Gryningen slår och slår i havets gråstensgrindar...
Tystnaden ringer som en väckarklocka.
En skugga drar sin kälke mellan husen.
... två snödrivor som vinterns kvarglömda handskar...
Jag är en stupränna för intryck.
Den som är framme har en lång väg att gå.
Vi är på en fest som inte älskar oss.
Åskan finns i det höga gräset.

För det finns väldigt mycket naturskildringar i dikterna, men också ett berättande om det mänskliga - och om musik. Det finns dessutom en hel del allusioner till Jesus och till evangelierna, även om det aldrig är särskilt tydligt eller anger någon direkt kristen tolkning. Slutligen: Så länge de halsbrytande associationerna inte gör alltihop fullkomligt obegripligt - och därigenom fjärmar mig från dikterna snarare än närmar mig till dem - så gillar jag dem skarpt. Lite konstigheter lyfter dock bara det hela, tycker jag. Och öppnar upp för även det i mig som inte går att förstå.

Provmani

Jag rättar inga nationella prov i denna den tredje och sista omgången av Skolinspektionens stora test. Det kanske är tur det, för jag blir tröttare och tröttare på snacket runt detta. VARFÖR är det så viktigt med nationella prov? HUR kan man tro dels att det verkligen går att mäta komplexa kunskaper som att skriva och dels att olika människors bedömning av det överhuvudtaget skulle kunna vara exakt densamma i varje enskilt fall?

En gymnasielärare i Hässleholm, Henrik Hedman, skriver i en artikel på Skola och samhälle så här:

Det är dags att överge den politiska övertron på att det går att kontrollera fram likvärdighet med hjälp av nationella prov, i alla fall i de högre årskurserna. Universitets och högskolesektorn har inga nationella prov. De har insett att komplexa kunskaper inte kan mätas på ett likvärdigt sätt genom centrala prov. Kanske dags för att våra skolpolitiker börja fundera på om det nog inte också gäller för gymnasiet och högstadiet och i stället börja utveckla andra instrument för att garantera likvärdigheten och kvalitén.

Jag håller med!

En bok om Biafra

Dan före dopparedan läste jag till slut ut den tjocka pocketboken på närmare 700 sidor, som har legat till hands på toan de senaste två månaderna. (Jag har ju flera på gång samtidigt.) En halv gul sol är skriven av Chimamanda Ngozi Adichie och handlar om en handfull människor strax före och under Biafrakriget i Nigeria och det som ville bli Biafra 1967-1970.

Som nyfödd vid den tiden hade jag ingen större koll på händelser och faktum ens nu, det måste jag erkänna. Devisen "Tänk på barnen i Biafra" uppfattade vi barn på 70-talet snarast som ett skämt, om än mot en mörk bakgrund med flugor kring de uppsvällda barnmagarna, för inte skulle de ha särskilt mycket användning för de ärtor vi inte åt upp.

- Är den bra? frågade yngste sonen någon gång medan jag var mitt i. Jag drog efter andan lite eftertänksamt, men blev avbruten:
- Du behöver inte berätta vad den handlar om, bara säg ja eller nej. Är den bra?
- Bra och bra. Den är intressant. Och jag tänker läsa ut den fast den är lång.

Och eftersom jag normalt inte har mycket till övers för böcker om krig så är det ett gott betyg. Boken är klurigt uppbyggd, så att man vill läsa vidare för att reda ut och förstå ett och annat. Människorna känns verkliga, även om jag inte kan identifiera mig med dem i någon större utsträckning. Livet i både fred och krig blir också verkligt - och uthärdligt att läsa om - genom vardagliga detaljer ur olika personers synvinklar, snarare än genom hisnande och mer eller mindre otäcka beskrivningar. Och boken har minst styrfart hela tiden.

Alltså: Hyfsat lättläst, intressant - och nyttig!
(Efter att ha läst kanske en tredjedel slog jag upp Biafra och Biafrakriget i Nationalencyklopedin. Plötsligt kunde jag faktiskt relatera till i princip allt som stod!)