På senaste bokcirkeln diskuterade vi den första koreanska roman som har översatts till svenska. Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin kom ut i år 2012 (och det är väl ett av svaren på varför ingen sydkorean har fått nobelpriset i litteratur, något vi ständigt tillfrågades om när vi var där för sexton år sedan för att hämta hem vår äldste son).
Boken är av naturliga skäl proppad med referenser till och skildringar av den kultur och natur som råder i Sydkorea. Mina vänner tyckte att det var mycket intressant att få en inblick i detta - och jag kände mig ganska hemma. Jag vet ju vad kimchi är och hur de stora krukor som alla jästa grönsaker förvaras i ser ut. Jag har iallafall lite koll på nationaldräkten han-bok och på vikten av förfädersriter, även för den kristna halvan av befolkningen. Och jag vet att vädret är ungefär detsamma som här - och att 100 won var värt 1 svensk krona åtminstone när vi var där. Men inte fattade vi allt, ens med gemensamma krafter.
Boken var lättläst och trevlig och det fanns mycket att prata om. Här fanns underlag för oerhört intressanta diskussioner om i vilken utsträckning man egentligen kan känna en annan människa, om sorgen och dess uttryck samt om relationen mellan barn och föräldrar i olika åldrar. Och bokens berättarröst var både intressant och oerhört frustrerande, ibland så illa att det skymde innehållet.
I somras fick vi som en uppgift på skrivarkursen jag gick att skriva en du-text. Inte en jag-berättelse eller en berättelse i tredje person (han/hon), utan med ett du-tilltal. Det var jättesvårt! Det finns nästan inget sådant, sa vår ledare, och jag kan inte dra mig till minnes att jag har sett det mer än rimligen i någon mer eller mindre konsekvent brevroman. Men här kallar berättarrösten huvudpersonerna för du och ni.
Ett spännande grepp, det var uppfriskande! Till att börja med iallafall. Först är det äldsta dottern (visar det sig efter några sidor) som är du, men i nästa kapitel berättas det plötsligt om äldsta sonen i tredje person. Och nästa gång berättaren kallar någon du visar det sig vara fadern som tilltalas. Dessutom finns det plötsligt en annan röst (den försvunna moderns ande?) som kallar både den ena och den andra i familjen för du.
Men hallå! Var är mönstret? Hur ska jag som läsare förstå det här? Jag försökte tänka på något som jag drog mig till minnes, nämligen att man i koreanska gör grammatiska skillnader i språket beroende på vem som talar till vem, för att se om det kunde hjälpa mig. Men som svensk läsare kan jag ju för lite om detta och en eventuell undermening går mig förbi. Greppet blir tomt och skramligt istället för fungerande.
Följaktligen reflekterade vi också en del över översättarens roll. Det går ju aldrig att översätta direkt från ett språk till ett annat, men ändå ska man ju rimligen följa både vad det står och vad som menas så nära som möjligt. Troligen går dessa två mål ganska ofta stick i stäv med varandra, särskilt om författaren har gestaltat någonting med hjälp av grammatiska grepp som inte finns tillgängliga för översättaren i målspråket. Har Molle Kanmert-Sjölander klarat den balansen på ett bra sätt? Vi kan inte bedöma det eftersom vi inte kan läsa ursprungsspråket.
Men boken är definitivt läsvärd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar