Brobyggarna

Äntligen ska jag skriva lite om den första sommarboken, Guillous Brobyggarna, som vi diskuterade på bokcirkeln i början av september! Jag, liksom de andra, är fascinerad och positiv till romanen - och ser fram emot fortsättningarna i denna serie om 1900-talet: "Det stora århundradet".

Han kan verkligen berätta och jag har bara tråkigt vid några enstaka tillfällen i denna tjocka bok. Visst känns det som om jag har läst en del förut, men inget så stort och sammanvävt - och definitivt inte särskilt mycket om järnvägsbyggen i snöstorm på hög höjd. (Och så har jag faktiskt ändå läst en del om just järnväg och rallare.) Tiden blir verklig - och även om det inte sällan handlar om schabloner, så lever berättelsen.

Till slut frågade jag mig: Det är så typiskt Guillou och ändå sitter jag nästan klistrad. Hur gör karln? Det var då jag kom att tänka på Häggs författarskola (se förra inlägget).

SPELREGLER
Detta är en saga. Tre små bröder ger sig ut i världen. Det håller på att ta en ände med förskräckelse, men ödet ler mot dem och de sänds ut i världen att finna sin lycka. Eftersom de är ärliga och rättskaffens och goda, så går det bra för dem. Många motgångar möter dem, ont ställs mot gott och fattig mot rik, men allt och alla övervinns och på ett eller annat sätt får de till slut prinsessan och halva kungariket.
      Ungefär så. Iallafall skulle vi som läsare ha blivit väldigt förvånade om Lauritz eller Oscar hade dött i snöstormar eller tropikfeber eller krig. Då hade inte författaren följt sina egna spelregler. Det är också underförstått att eftersom Sverres vidare öden inte finns med i boken med titeln "Brobyggarna", så bygger han något annat någon annanstans. Troligen i nästa bok. (Vilket jag förutsätter är en korrekt gissning med tanke på vad höstens bok heter. Jag har inte undersökt det närmare än, för man blir trots allt tillfälligt lite mätt.)

PLANTERING (för att inte överraska läsaren)
Spelreglerna, förstås, men också den historiska vetskap läsaren har t.ex. om att järnvägen faktiskt blev färdigbyggd och att Tyskland förlorade kriget.

BJÖRN PÅ STRANDEN
För att vi ska orka igenom alla dessa romansidor använder sig Guillou dela av knepet att berätta lite i taget och sedan byta fokus innan vi fått veta hur det går, dels av ett antal hotbilder som ska hålla spänningen uppe medan vi får de olika idealen till livs. I berättelsen om Lauritz har vi en arg och tyrannisk fader i baronen, som inte låter de tu bli ett. Vi har fattigdomen och det iskalla vädret och så småningom även ett krig som får konsekvenser även för en norrman med tyskkontakter. För Oscars del handlar det om vilda djur (lejon mest, men ändå) och kannibaler och ett särdeles vidrigt krig.
       De gånger jag börjar tröttna lite beror det nog faktiskt just på att hoten inte är tillräckligt hotfulla längre. Jag tänker att ja, ja, har han inte jagat färdigt snart nu och hur många snöstormar ska jag egentligen behöva läsa om? Men som sagt: Det är inte särskilt ofta jag hamnar där.

Guillou är kort sagt en skicklig berättare. Bokcirkeln diskuterade också hans researcharbete samt det faktum att han redovisar sina källor för snöäventyret (positivt, trots att han i princip erkänner att han skrivit av) men inte för djungellivet (dåligt när vissa berättelser, enligt en av våra Afrika-kännare, tydligen är såpass välkända). För min del bär jag med mig den lågmält tecknade men ändå tydliga bilden av vad meningslöshet, brutalitet och utmattning (LÄS: krig) kan göra med en människa.

Mmm. Detta är bildande, välskrivet och läsvärt!