Dandy

Sådärja. Nu har jag läst bok nummer två i Guillous serie om 1900-talet också. Den handlade, som varenda läsare av den första boken begrep att den skulle göra, om den tredje brodern Sverre under samma period fram till och med första världskriget.

Sverre bygger inte broar - för då hade han varit med i boken Brobyggarna - utan något annat. Och eftersom både krig och ingenjörskonst och i viss mån politik och idrott behandlades i den första boken, handlade den andra följdriktigt om en del av vad som återstår av en samhällsbeskrivning: kultur samt mer politik och i viss mån idrott. (Att religion inte finns med på Guillous lista förvånar väl ingen.)

Jag var ju smått förvånad över att Sverre bara uteblev i den första boken - och faktum är att denna bok är skriven som om den var en del av den första. (Vilket den kanske var från början, men så blev den för tjock?) Den hänger liksom lite bredvid, står inte riktigt för sig själv, är min spontana tanke. Dandy behövs för att vi ska bli färdiga med den här tiden och med brödernas ungdom, för att vi ska kunna gå vidare. Men den är lite tam.

Hur kan en berättelse om en homosexuell man i de mest moderna konstnärliga kretsarna i London (läs Bloomsburygruppen) under de första årtiondena på 1900-talet överhuvudtaget betraktas som tam? Ja, det är också mig en gåta. Egentligen är det ju en minst lika bra historia som den om Lauritz eller Oskar, kanske till och med bättre, men jag saknar dynamiken från Brobyggarna - den som uppkom när jag som läsare hela tiden fick växla mellan brödernas upplevelser. Och Ingeborgs!

Och så känns det som om denna ständiga "name dropping" nästan går lite väl långt, även om det för all del är lite roligt också ibland. "Sen rekommenderade han [Edgar Degas] en ung spansk konstnär som hette Pablo någonting och som just haft sin första utställning, fått växlande kritik men inga köpare. Fast det hade han varit värd. Så för säkerhets skull hade Albie köpt med sig fem, sex verk av den där Pablo också."  Frågan är om det finns något alternativ när dessa romanfigurer ska sättas in i sammanhanget och århundradets historia berättas.

Jag blev inte överraskad en enda gång, allt kändes följdriktigt, så det "avtal" författaren gjorde med läsaren i första boken har följts till punkt och pricka. Han kan sitt hantverk, som sagt, den här Guillou.

Även om det alltså blev lite tråkigt ibland, så vill jag gärna läsa fortsättningen. (Ska vi gissa på mellan fyra och sju delar sammanlagt?!) Vilka fler berättelser är det han vill berätta om det senast avslutade århundradet?