Svårläst Agaat

En läcker tegelsten på dryga 700 sidor, som man blir glad av att hålla i handen och som har en lovande baksidestext. En väl genomtänkt text vad gäller disposition och språk. Massor med spännande citat, rim och ramsor, sånger och andra texter insprängda i berättelsen. En trovärdig sjukdomsskildring och ibland oerhört vackra avsnitt om engagemang och kärlek. Samt en imponerande översättning, så vitt jag förstår.

Och samtidigt nästan omöjlig att läsa.

Tyckte jag, alltså. Men inte så många till av mina bokcirkelvänner, det ska villigt erkännas. Flera av dem såg snarare romanen Agaat av Marlene van Niekerk som 2012 års stora läsupplevelse!

Boken utspelar sig i Sydafrika, från 1950-tal till 1990-tal ungefär. Den handlar om människorna på en gård, men mest om kvinnorna - gårdens vita ägare Milla och det adopterade svarta flickebarn som får namnet Agaat (som betyder God). Milla är, som vi alla, oerhört influerad av sin kultur och kan inte frigöra sig från det alls trots att hon nog faktiskt försöker. Agaat, som blir utskuffad ur boet när den äkta sonen kommer, ser till att bli fruktansvärt duktig på nästan allt och hämnas genom att bli sonens närmaste förtrogna.

Jag fick jobba mig igenom boken hela vägen, slita mig fram, även om jag efter dryga tvåhundra sidor iallafall hade lyckats uppbåda så pass mycket intresse att jag faktiskt gick med någorlunda lätta steg till arbetet i läshörnan. (För läst vill jag ju trots allt ha gjort när vi ska prata om boken.) Frågan är vad som var så jobbigt? Bidragande orsaker kan ha varit dessa:

• Jag tyckte INTE om någon av personerna i boken, kunde inte identifiera mig med någon enda. Huvudpersonen Milla tyckte jag var direkt dum, även om hon onekligen var intelligent. Agaat själv, vars röst vi aldrig hör direkt och som det var lite lättare att känna sympati för, var inte heller lätt att förstå. Och alla andra var också obegripligt motsägelsefulla och ambivalenta. Ja, det var tröttande och gjorde det svårt för mig att bli engagerad!

• Allt var så hemligt hela tiden, trots att man får läsa flera olika sorts texter i varje kapitel som ofta behandlar ungefär samma sak: Millas monologtankar i sjuksängen i nutid, utdrag ur Millas dagbok från förr, Millas tankar till den hon var då (med du-tilltal till sig själv!) samt något slags stream of consciousness el. likn. i kursiv stil som oftast är fullkomligt förryckt. Sonens tankar i prologen och epilogen förklarade en del, men det kändes långt ifrån tillfredsställande. Ja, det var krävande att läsa och det kändes aldrig riktigt som om författaren gav mig lön för mödan!

• Dessutom var det verkligen inte mycket som var uppmuntrande eller roligt! Det kräver jag naturligtvis inte av en bok egentligen, men jag tycker att författaren kan bjussa på NÅGOT som är trevligt eller begripligt ibland. (Därför blev Herta Müller lite för mycket mig också! bara så att du vet vad det är för läsare som tycker på den här bloggen! ;-))

På vår träff i söndags fick jag höra tolkningen att det hela är en allegori för det uppvaknande nya Sydafrika, att Agaat på något sätt symboliserar den nya nationen där vita och svarta ska leva sida vid sida. Det lät ju väldigt intressant och spännande -  och ja, det förklarar kanske en hel del av det motsägelsefulla och ambivalenta. Men gör det boken mer läsbar? Njaa.

Kanske är jag alltför obildad för att begripa allegorin ordentligt...Eller så har jag helt enkelt för lite tålamod.