(Eller är det just det som är en del av problemet? Att jag har läst en faslig massa varianter av skildringar från andra världskrigets fasor, som oftast berörde mig mycket mer?)
Fast det handlar om så mycket mer än Auschwitz och boken kan till stora delar betraktas som en biografi om Göran Rosenberg. Eftersom jag inte är särskilt förtjust i snacksaliga biografier tyckte jag inte att just det var särskilt positivt, även om jag föralldel kan förstå att han behöver bearbeta sin barndom.
Det ska dock sägas att det också är en intressant bok på många sätt. Skildringen av det framväxande välfärds-Sverige under 50-talet var rolig att få läsa. Detaljerna kring vägen från Auschwitz och hela vägen till Södertälje, liksom en del andra saker i det tyska helvetet konstruerat för judar, gav delvis nya pusselbitar till min bild av och insikt i denna upprörande massutrotning av människor.
Men jag blev knappast sugen på att läsa något mer av Göran Rosenberg!
Eller jo, kanske. I så fall beroende på detta:
"Bara långt senare kan jag bli barnet som berättar. Bara långt senare kan jag gräva efter skärvor i de stumma stråken, sila fram dem genom tidens avlagringar och foga samman dem till en berättelse. Det är inte barnet som minns. Det är jag som långt senare försöker minnas vad barnet förnimmer."
Funderingar kring vårt minne och våra berättelser fascinerar mig ju för det mesta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar