Nu är jag halvvägs igenom nästa bokcirkelbok och har inte bloggat om den förra än. Skärpning! Det var ju i mitten av september bokcirkeln träffades och talade om Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita. Tyvärr kunde jag inte vara med om det pratet, vilket sannerligen hade behövts. Jag tror mig nämligen inte om att ha något konstruktivt att säga om romanen ifråga.
Så sluta gärna läsa här, om du vill.
Detta sägs vara en klassiker, men det hjälper tyvärr inte upp min läsupplevelse.
Och visst fattar jag att det är en satir om människors svagheter i allmänhet
och den ryska kultureliten i synnerhet, men jag tycker inte boken blir bättre
för det.
För mig var detta nästan uteslutande meningslös läsning, möjligen för att jag var alltför trött och tydligen är alltför okunnig för att kunna uppskatta femhundra sidor rena tokerier. Tokerier med vanvettiga samband, tokerier som Satan själv sätter i scen tillsammans med sitt följe. Nej, det roar mig inte ett dugg.
Och varför mästaren och Margarita
(som inte dyker upp förrän i andra halvan av boken) alls är värda att berätta
om, det begriper jag faktiskt inte heller.
Möjligen blir jag lite
irriterad, för han kan ju verkligen skriva, Bulgakov. Ibland glimtar det
verkligen till av liv, främst i miljöbeskrivningarna från Jerusalem (som
blandas med en märklig berättelse om Pontius Pilatus).
Men för det mesta drunknar alltsammans i virrvarret av
pladder och förtrollade pengar och plötsliga eldsvådor, bland lösryckta händelser och en mängd personer med flera olika
tilltalsnamn (precis som det brukar vara i ryska romaner).
Not my cup of tea, helt enkelt!
