Rådströms Marialegend

Förra söndagen var det dags att bokcirkla Niklas Rådströms En Marialegend. Jag var nyfiken och hade ganska stora förhoppningar, men har inte läst något av författaren sedan tidigt 90-tal. Och då älskade jag hans Månen vet inte, Vänd ditt timglas och Medan tiden tänker på annat. (Med Spårvagn på Vintergatan tappade dock Rådström mig som läsare, då hans lustfyllda bildspråk och drömmande verkligheter till slut blev alltför obegripliga för mig.)

Men tillbaka till En Marialegend. Boken berättar tre parallella historier, ett kapitel från varje i tur och ordning. Den första berättelsen handlar om en namnlös och allvarligt sårad kvinna, på flykt i en nutida verklighet som är hopplöst fientlig och tröstlöst våldsam. Både första och sista kapitlet i boken handlar om denna kvinna, så det blir som en inramning. Detta är för mig den starkaste berättelsen. Och fast den verkligen är helt vidrig, så är den precis uthärdlig tack vare det fjäderlätta och omsorgsfulla språket.

Den andra berättelsen - mittenhistorien, där de båda andra på sätt och vis möts - utspelar sig i nutid och handlar om museiintendenten Helen i New York, som nog inte riktigt vet vem hon är och (kanske just därför?) på något sätt tappar fotfästet och flyr när andra vet vem de är eller vill diskutera saken. Den tredje berättelsen utspelar sig i Wittenberg, året efter att Martin Luther dog. Vi får under några få dagar följa konstnären Lucas Cranach d ä, vilket är intressant och blir våldsamt i den belägrade staden. Men riktigt vart historien egentligen vill komma vet jag inte. Och den är nästan lite tråkig ibland.

Så varför ville Rådström skriva dem tillsammans som En Marialegend?  Jag vet faktiskt inte alls.

Det uppenbara är att det i varje berättelse finns fyra identiska meningar, som beskriver hur en mor och ett barn ser på varann "och det är i den blicken världen blir till". Omslaget till boken är en Cranach-bild med madonnan och barnet, som i sin tur också kan beskrivas med dessa meningar. Och det är den bilden som museiintendenten ska ställa ut.

Utan att dra alltför långsökta paralleller tycker jag mig också se ett annat tema som glimtar till i de tre historierna, nämligen detta med hur man vet vem man är i en värld som förändras.

1. Kvinnan på flykt är gravid och med tiden växer hon ur sina kläder och får ta nya från liken hon går förbi på vägen. "Hon gick i andras dofter, andras färger, andras minnen. När hon tänkte på det tänkte hon att hon var någon annan, att hon var ingen, att hon var vem som helst."
2. Helen tar över inte bara jobbet som museiintendent från den döda kollegan, utan går liksom in i hennes liv också - ungefär som en tonåring som provar på olika roller för att hitta sig själv. Men när det bränner till flyr hon, till anonyma caféer där ingen känner henne och hon känner ingen och inte behöver bli människa.
3. Cranach tänker tillbaka på sin ungdom och de senare perioder av skapande "då varje penseldrag hade haft liv och mening" och frågar sig var han själv har hamnat - kanske vem han själv är nu när han är gammal - med sin här av assistenter som han lärt upp i den stil och teknik som egentligen ansågs känneteckna just honom själv.

Kanske handlar boken om att det är först när någon ser på oss i kärlek som vi blir människor, som vi vet vilka vi är? Det låter både banalt och väldigt förenklat, måste jag säga, men boken är iallafall varken det ena eller det andra!