Vid träffen i maj var jag tyvärr sjuk, men jag hade naturligtvis läst boken ändå - Domaren av Ian McEwan. Den handlar om överrättsdomare Fiona Maye i London, som gömmer sig i sitt arbete eftersom hennes äktenskap inte fungerar. Samtidigt som maken (en ensidigt och grunt tecknad knöl) lämnar henne för att hoppa över skaklarna med en yngre kvinna, dömer hon till sjukhusets fördel i ett fall där ett sjuttonårigt Jehovas vittne uppmuntrad av sina föräldrar vägrar ta den blodtransfusion som sannolikt kan rädda livet på honom. Och sedan spinner både den ena och den andra historien vidare.
Det börjar bra, tycker jag. Som läsare blir jag lite nyfiken på vad som ska hända. Språket flyter och är lättläst, stilen är fungerande och någon gång riktigt njutbar. Och det är jätteroligt att Fiona hör och känner olika musikslingor inom sig när hon är i olika sinnesstämningar!
Men sedan blir jag nog faktiskt lite besviken. Det mesta som händer är ganska förutsägbart. Även om den eviga frågan om otrohet och eventuell förlåtelse kanske blir lite annorlunda belyst, så är det tröttsamt att inte bara maken utan också Fiona själv är så träaktigt tecknade. Jag har svårt att engagera mig i platta klippdockor! Och den etiska och religiösa frågan om liv och död rinner liksom ut i sanden, när den väl ställts på sin spets i början av boken.
Sägas bör dock att recensionerna, både i tidningarna och av resten av bokcirkeln, var betydligt mer positiva. Jag fick exempelvis ett sms från mina bokvänner om att de gillade boken väldigt mycket, att den inte bara var lättläst utan också intressant och gav djup. Så det är kanske bäst att du läser och bedömer själv?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar