De osynliga

Fjärde söndagen i advent pratade en decimerad bokcirkel om Roy Jacobsens De osynliga, en mycket charmig roman som inte på något sätt är "feelgood". För en gångs skull är jag beredd att helhjärtat hålla med om det recensionsutdrag som förlaget valt att lyfta fram på framsidan av pocketupplagan: "Det är en oerhört fängslande berättelse, osentimental, poetisk och gripande." (Inga-Lill Mosander)

På en ö i norra Norge bor Ingrid och hennes familj - ensamma med sina djur mellan himmel och hav. Man talar inte mer än nödvändigt och man sliter omväxlande med och mot naturen för att överleva. Barn får bli kompetenta vuxna väldigt snabbt och omtänksamheten är karg, men mycket stark. Man får pröva vad som kan förändras och vad som bör vara som det är. Språket är tvärhugget men vackert och genomtänkt.

Vi tyckte om boken alla tre. Ingen av oss hade hört talas om författaren förut, fast han är översatt till 26 språk och har funnits på svenska sedan början av 90-talet. (Det är konstigt med tanke på hur mycket vi alla läser.) Och fast jag inte förstår allt som händer och jag inte riktigt vet varför boken heter som den heter, så gör det inget den här gången. Den är vacker. Den är tänkvärd.

Och jag tänker på min mormor och morfar och på Bohusläns skärgård där jag delvis tillbringat mina barndoms somrar.