Meningslös roman av augustprisvinnare

Jaha. Jag måste erkänna att jag inte begriper någonting. Inte mer än att jag tycker att Steve Sem-Sandberg har slösat bort en mängd intressanta och lovande teman på en meningslös bok som heter "Stormen". Naturligtvis associerade jag genast till Shakespeares drama och passade på att friska upp minnet om det lite innan jag började läsa romanen. Enligt ett utdrag ur Svenska dagbladet på bokens baksida så "ekar och vibrerar [pjäsen] genom sidorna utan att någonsin göra för mycket väsen av sig". Jaså, jaha?

Det är Andreas som berättar om sina minnen från ön, mest från barndomen, medan han återvänder dit när hans fosterfar Johannes har dött. Han berättar om Kaufmann, som ägde det mesta av Innanöarna och verkar ha haft en arbetskoloni för hela familjer som levde hyfsat bra men arbetade och existerade under närmast livegna former. Han berättar om Johannes, som blev dennes chaufför och drabant - och som av någon outgrundlig anledning blev fosterfar åt de två barnen Minna och Andreas. Han berättar om sin storasyster, som han följde i vått och torrt och var oerhört bunden vid. Och han berättar om herr Carsten, som var - och fortfarande är - någon slags skrämmande uppsyningsman på gården.

Platsen är alltså en ö i Norge, tiden är typ nutid samt (i minnena) huvdsakligen andra världskrigets och Quislingregeringens tid. Boken består i princip uteslutande av antydningar och gissningar och ångestdrömmar och obegripliga utbrott. Alla, inklusive huvudpersonen, verkar mer eller mindre förryckta. (Men jag är svensk och lider inte av något trauma i anslutning till 2 vkr, så jag ska kanske inte uttala mig.)

Oberoende av vilket så tycker jag att den här berättelsen spårar ur ganska snart. Som läsare kommer jag aldrig in i berättelsen. Den är liksom för svävande och ogripbar för det, trots att språket nog egentligen är både lättläst och vackert. När Andreas mot slutet med geväret i hand har barrikaderat sig uppe på gården - oklart varför - och plötsligt tycker sig veta allt möjligt som hände då in i minsta detalj, då försvinner trovärdigheten totalt. Storyn må vara osannolik, men den måste ju ha NÅGON slags inre logik för att bli en rimlig berättelse.

Nä, jag begriper inte alls vitsen med att berätta detta. Ska man behöva göra riktiga djupanalyser av Shakespeares pjäs för att få nyckeln? Jag tycker inte att det verkar värt besväret.

Tilläggas kan dock att expressens litteraturkritiker tycker att detta är "ett litet mästerverk, som också går att läsa som en poetik." Men mina bokcirkelkamrater verkade lika besvikna som jag.