Augusti månads bokcirkelbok heter En halv värld bort av Mike Gayle. Romanen var lite trög i början – mest för att allt kändes fruktansvärt klichéartat – men innehåller en söt historia som jag sedan snabbt läste ut. Huvudpersonerna är två halvsyskon, Kerry och Noah/Jason, som efter att ha omhändertagits av sociala myndigheter vid 10 respektive 2 års ålder växer upp i skilda världar. Om än i London båda två.
Hon, Kerry, placeras på barnhem och blir, efter en vild ungdom, ensamstående mamma till en nu tioårig son. Hon har städning som yrke och tänker på sin lillebror ständigt, en lillebror som hon som barn fungerade som mamma till/för. Han, Noah, adopteras tidigt av en rik och kärleksfull akademiker(!)familj och blir småningom brottsmålsadvokat med fru och nu tolvårig dotter. Han har stängt alla dörrar till sitt känsloliv och vill inte fråga, inte veta, inte ta några känslomässiga risker. När hon får cancer letar hon till sist upp honom, den enda släkt hon har, samtidigt som hans fru just börjar misströsta om att det går att leva med denna isbit till man.
Författaren har ett fint och välflytande språk, vet precis hur han ska skriva för att beröra och får en ganska avancerad uppbyggnad av innehållet att fungera väl. Huvudpersonerna berättar i vartannat kapitel, ibland om samma händelse ur olika perspektiv och ibland historiens fortsättning eller bakgrund. Allt interfolieras av de brev som Kerry skrivit till Jason genom åren och som väntar på honom på adoptionsbyrån.
Några gånger undrade jag vad översättaren sysslade med, men som tur var blev inte prepositionsfelen så förfärligt många. Däremot tycker jag att det är mer än tveksamt att i en bok på svenska rakt av översätta en konversation så här:
- Är dina föräldrar också advokater?
- Nej, de är akademiker faktiskt. (s. 89)
Jaha? Det blir ju ”goddag yxskaft” i ett svenskt bildningssammanhang, där alla som läst på universitet eller högskola räknas som akademiker. Är det ordet ”humanister” översättaren inte kan?
Det blir lite rörigt, när alla problem man kan tänka sig uppstår i relationer ska behandlas samtidigt, men naturligtvis reder det hela upp sig. Tack och lov får dock inte allt ett lyckligt slut, vilket gör boken något mer trovärdig. Ja, det är välgjort och berörande, men vi verkade ganska överens om att det slås på VÄLDIGT stora känslomässiga trummor hela tiden. När den stora (största) hemligheten äntligen avslöjas så blir det dock ett kylande antiklimax. Den behövs inte. Den förklarar inte mer av Jason än vad grundhistorien gör, tycker jag.
Kanske är det därför jag kallar boken ”söt” och inte ”bra”?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar