Två sjukhusromaner ur bokhyllan

 När biblioteken har varit stängda och/eller haft begränsad åtkomlighet nu under pandemin, har jag börjat plocka fram befintliga böcker ur bokhyllan som jag inte läst förut eller vill läsa om. I den första kategorin hamnar två sjukhusromaner, skrivna med fyrtio års mellanrum.

Den ena har jag naturligtvis hört talas om, läst snuttar av, hört sammanfattas och sett delar av på tv genom åren. Jag talar om P C Jersilds Babels hus (1978) som enligt förlaget kan klassas som som Jersilds mest lästa och kända bok". Men jag har nog faktiskt inte läst den i sin helhet tidigare. Läsaren får träffa en förfärlig massa människor som har anknytning till det stora Enskede sjukhus, och ta del av deras tankar och upplevelser från deras respektive perspektiv. De som återkommer genom hela boken är patienten Primus Svensson (spelad av Carl-Gustaf Lindstedt i tv-serien som väckte stor debatt) samt läkarkandidaten Martina Bosson. Så med tiden kan man kanske till nöds säga att boken handlar om dem, även om även de är ganska skissartat tecknade.

Som helhet handlar det dock snarare om det stora och opersonliga sjukhuset, som inte är att betrakta som ett väsen utan snarare som en maskin som inte riktigt fungerar. Första kapitlet är en explicit sjukvårdspolitisk diskussion som sätter tonen, innan boken fortsätter med de två delarna "Första" respektive "Andra vårdtillfället". Det finns inget ordentligt slut, utan maskinen rullar vidare även om patienter dör och läkarkandidater förlorar sina illusioner. Boken är lättläst och välskriven med levandegörande dialog och jag sögs in i den trots att mängden personer kändes splittrande.

Jag uppfattar boken som en programskrift snarare än en roman. De olika delarna - och människorna - är så åtskilda i den stora apparaten att de inte förstår varandras verkligheter och inte orkar bry sig om dem heller. Med tanke på titeln bibliska anspelning blir det naturligt att tolka det som en slags språkförbistring. Och det är alldeles uppenbart att den ena handen/avdelningen/specialistkliniken inte vet vad den andra gör - eller ens vill veta det.

Det är det sista som gör temat rykande aktuellt. Yrvaket har man nu upptäckt att vårdens vanliga stuprörstänkande (att man tittar på en sak i taget - antingen hjärtat eller hjärnan eller ögonen eller lungorna...) inte räcker för att möta de som blivit sjuka i långtidscovid. För att kunna förstå och hjälpa behöver man se till hela människan, ta ett helhetsgrepp på alla symtom, jobba över gränserna. Måtte sjukvården våga se att det gäller även andra patientgrupper!

*  *  *

Vilken den andra boken är? Lätta ditt hjärta av Karin Wahlberg (2018), tredje boken som kretsar kring sjukhuset i Ekstad på 50-talet. Här finns en tydligare huvudperson, men också flera röster från olika delar av sjukhuset. De är dok inte lika många och mestadels kvinnor. Även här finns en underliggande politisk - och feministisk - diskussion, men människorna har iallafall lite mer egenvärde än symbolvärde. Och även här är texten lättläst och välskriven, utan att boken riktigt griper tag. Kanske för att personerna ändå är märkligt anonyma. 

Intressant var det i alla fall, särskilt när de visade sig likna varandra!