måndag 13 juni 2022

Makten och härligheten

 Till den senaste bokcirkeln läste vi en roman från 1940, ”Makten och härligheten” av Graham Greene. Jag tycker att den var tröttsam och tråkig att läsa. Det tog 120 sidor innan jag ens kunde uppbåda ett milt intresse, kanske för att huvudpersonen (en präst i Mexico, på ständig flykt eftersom allt kristet tydligen var förbjudet) först då börjar bli en person, börjar filosofera?

 


Jag vet inte. Allt är svettigt, hopplöst, eländigt och smutsigt. Boken börjar och slutar helt omotiverat med en tandläkare Trench, som inte har något alls med saken att göra. Helgonberättelser läses i smyg och när den ene prästen blir skjuten, så kommer det strax en ny.

 Enligt översättaren Erik Lindegren (bara det!) så är detta ett mästerverk och dessutom ett huvudverk av Greene. Enligt förlaget (1973) är översättningen mästerlig och romanen ”numera klassisk”. Wikipedia berättar att tidskriften Time år 2010 utsåg denna bok till en av de hundra bästa engelskspråkiga romanerna. Jaha.

 Jag längtade efter att få höra mina bokcirkelvänner förklara storheten för mig! Men hur gick det?

 När jag tyckte det var mest pratigt och ovidkommande, talade flera om målande och levandegörande detaljer. Där jag talade om brist på egentlig berättelse, talade de om hur intressant det är att få veta att allt katolskt var förbjudet under en (kommunistisk) period i delar av Mexico. Det berättades också om den fantastiska dialogen och om den speciella stämningen i boken, men jag trivs tydligen inte särdeles i detta berömda Greene-land. Du får helt enkelt läsa själv och ta reda på om du gör det.

Mest intressant var nog att vända och vrida på titeln: Varför har författaren valt att ha just denna raden ur bönen Fader Vår som titel – och vad vill han ha sagt med det?

Inga kommentarer: