I januari diskuterade bokcirkeln Nicolas Lunabbas självbiografiska berättelse ”Blir du ledsen om jag dör?” Den handlar om hur baskettränaren och fritidsledaren (?) Nick låter åttaårige Elijah flytta in hos honom i Malmö, när mamman inte längre förmår ta hand om sin son. Nick axlar i princip rollen som förälder och läsaren får följa med när Elijah växer, upptäcker att böcker och skola kan säga något om livet och småningom som tonåring får en chans till ett annat liv.
Boken är oerhört självutlämnande – nästan självhånande – och är huvudsakligen skriven som ett förklarande brev till ett du, dvs till grabben ifråga. Språket är brutalt, men stundtals också vackert – som livet och tankarna och världen det beskriver. De egna erfarenheterna – och huvudpersonernas inte helt lätta liv tillsammans – speglas i tankar om människan och hennes rädslor hämtade ur litteraturen.
Och samhället beskrivs och diskuteras. Vårt svenska samhälle idag. Det samhälle som låter barn dödas och döda, utan att protestera på annat sätt än genom att skuldbelägga barnen själva.
Boken är obehaglig att läsa. Man väntar hela tiden på nästa katastrof, på nästa mord. Och någonstans anar läsaren i bästa fall något litet av hur påfrestande det är att hela tiden leva mitt i detta. ”Två veckor tills du åker. Överlev två veckor till, Elijah.”
Ger boken hopp? Kanske, kanske inte. Nick kan ju inte låta alla i basketgänget flytta in... Men det går att vända, man kan stärka ett barn genom att se det. Men det kräver mycket.
Av många. Av oss.
Temat återkommer lite oväntat i julklapps-thrillern ”Mamma kommer snart” av den amerikanska författaren Tracy Sierra. Romanen handlar om mamman som blir diskret stalkad (egentligen är det den åttaåriga dottern förövaren är ute efter) av en man som kommit undan med sådant här i åratal. Hon inser plötsligt att han är inne i huset med ett tillhygge, gömmer sig och barnen och lyckas småningom ta sig ur situationen - för att hamna i en mardröm när polisen inte tror henne.
”Lättare att tro att en kvinna ljuger än att dåliga saker händer under ditt arbetspass. Lättare att tro att det enklaste alltid är det rätta. Och det är lätt att säga att en kvinna är galen. (…) Att ignorera allt [alla indicier] ...det är ett val.”
I sin rädsla för det onda utser samhället också här offret till förövare. För vi människor blir ju rädda. Och om det är den utsattes fel – om hen har gjort något dumt som kan förklara hur det hemska kunde ske – så kan samma sak inte hända mig eller mina barn som gör rätt. Och jag vill inte att det ska hända, alltså MÅSTE de andra ha gjort fel!
Här är det en ensam och utsatt kvinna det handlar om. I den första boken var det invandrare/muslimer. Och jag undrar om det inte är delvis samma mekanism som gör att långvarigt sjuka med komplicerade sjukdomstillstånd alltför ofta bemöts med skepsis och ibland hån. Det är ju mycket enklare - och ingen behöver ta ansvar för att ha misslyckats - om det bara handlar om patientens felaktiga tankemönster.
Ja, jag uppfattar böckernas kritik som både svidande och
rättfärdig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar