För knappt två veckor sedan diskuterade vi den norske författaren Niels Fredrik Dahls roman Fars rygg på bokcirkeln. Berättaren försöker där få tag på eller få syn på sin far, genom att berätta om hans uppväxt i Alexandria och i Norge samt hinta lite om vuxenlivet. Boken, som kom på svenska 2025, är drygt 300 sidor.
Först kommer en kort introduktion på några sidor från den vuxne berättaren, följt av 100 sidor ”Historien i korthet” där denne bläddrar bland efterlämnade papper och berättar om sin fars liv upp till 14-15 år. Där fadern aldrig är hemma och modern blir alltmer depressiv och oåtkomlig i deras respektive ensamheter, innan barnet förflyttas till Norge och de får vara ensamma var för sig i åtskilliga år.
Trots påståendet i rubriken på kapitlet innan fortsätter historien med tre ungdomsår i Schweiz och en olycklig förälskelse, bland annat i ”Ett
romantiskt mellanspel i sju fotografier” som påminde lite om boken vi läst av Annie
Ernaux. Därefter hoppar berättaren fram nästan ett halvt sekel och berättar om
hur denne själv fick ta sin farmor till sjukhemmet i Oslo 1982 och hur hon så
småningom dör.
Sedan är vi tillbaka till 1938, om än fortfarande i Oslo, och
vi får följa hans fars rygg genom kriget och in i familjelivet med en depressiv
hustru. I nästa kapitel återvänder vi till de tidiga barndomsåren i Alexandria och
får plötsligt se sakerna ur moderns, Ellens, perspektiv. Och (far-)fadern,
Domaren, är ännu mer dominant och frånvarande än han visat sig hittills.
Romanen slutar med ett kapitel som beskriver hur berättarens
far åker tillbaka till Alexandria (närmare bestämt anledningen till att berättaren tar hand om farmoderns färd
till sjukhemmet). Och på något sätt verkar både berättaren och dennes svårhittade
far bli färdiga med sina minnen.
Puh!
Vi var alla överens om att det var en gripande historia och
att det är tragiskt hur något progressivt och välmenat (Domaren, fars far, tyckte
att han gav sin son en bättre uppfostran än han själv fick) kan bli så fel.
Däremot blev vi olika mycket störda av bokens form.
Jag var dock inte ensam om att tycka att boken var ganska trög att komma in i och dessutom blev lite rörig. Dessutom: När den sorgliga berättelsen om ensamma människor ibland till slut bränner till, avbryts den alltför ofta av att berättaren har terapisamtal med sig själv. Det stör mig.
Samtidigt: Det är vackert, avskalat
och skrivet på ett rikt och poetiskt språk. En innerlig berättelse.
Ja, jag är glad för min läsupplevelse. Men den är tudelad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar