Det är väl ändå dags att tänka tanken

Jag tror på att protestera mot saker som är fel genom att prata om saken, snarare än att slå varandra i huvudet. Kanske är jag naiv, men å andra sidan är det en sådan värld jag vill ha. Alltså måste jag leva den själv.

Inte många kedjebrev svarar jag på, men det senaste var ett upprop som jag får rekommendera några minuters uppmärksamhet: http://www.femalesinfront.eu/default.asp?view=front&lang=gb.

Informationsmiddag

Det är inte lätt att vara en del av informationsamhället. Eftersom informationen ifråga fullkomligt exploderat och sprutar över oss från alla håll och kanter, så måste vi ju välja bort en del för att överhuvudtaget överleva. Och tydligen väljer många bort just samfällighetsföreningens infolappar.

Min tanke när jag började i styrelsen var följande: Engagemanget är lågt och informationen om vad det handlar om näst intill obefintlig. Det är omöjligt att engagera sig i något som man inte vet något om. Alltså måste vi se till att medlemmarna, dvs alla vi som bor i området och nyttjar gemensamhetsanläggningen ifråga, får veta vad det handlar om och vad vi gör - kort sagt vad pengarna går till. Förutom kallelse och handlingar till årsstämman, skriver styrelsen följaktligen ihop ett informationsblad ca tre gånger om året. Detta delar vi ut i brevlådorna - dock utan kuvert för att inte slösa pengar i onödan. Dessutom finns det numera en e-postadress man kan vända sig till med frågor, åsikter och skötseltips.

Men det kommer inte många på årsstämman - och folk fortsätter att höra av sig bara när de är riktigt förbannade över något och vill att jag ska fixa detta till deras fördel. Ibland känns det ganska tröstlöst.

(...)

Så nu suckar jag ett tag och sedan får jag väl rycka upp mig igen och tänka: Ja, ja. De har iallafall fått tillgång till informationen. Precis som när det handlar om att lära sig något så kan jag ju bara duka bordet, inte tvinga någon att äta.

För det tredje

Den där förkylningen leker tittut med mig, så jag har just passat på att ta mig ett försiktigt gympapass framför tvn igen. (Som varje vecka. Det här kan nog snart kallas för en vana!) Kroppen var lite trög och ovillig, men annars kändes det bra.

Nu har jag kört igång det tredje jobbet också. Svenska för invandrare det med, men helt annorlunda: Tuffa tanter, men mer eller mindre analfabeter. Och vi har inget gemensamt språk, mer än svenskan. Spännande!

Och så har jag provat den uppgift som äldste sonen fick på matten: Hundra tal (tabell 6-10) på 4 minuter - läraren har plussat på en minut nu. Det gick faktiskt på drygt tre, men det beror ju på att jag har automatiserat inte bara multiplikationstabellerna utan också skrivandet. Det har inte sonen. Men jag försöker trösta honom med att skrivhastighet knappast finns med bland målen i matte...

Skräp

Blää. Och jag är egentligen inte sjuk - än. Men jobbigt nog när man känner det i hela kroppen.

För att inte tala om hur tråkigt det måste vara att behöva läsa denna textliga skräpkorg!

Jo, VVS-killen kom faktiskt hit i söndags (!) kväll. Men naturligtvis är vår kökskran så gammal att det behövdes ytterligare en pryl, en ovanlig specialpryl som han inte hade i sin ofantliga verkstadsbuss. Den har jag inhandlat idag. Sen får vi se när han kommer nästa gång.

Nu ska jag rulla ihop mig i en soffa med en bok.

Tveksam uppmuntran

Ännu ett brev från a-kassan som inger mig en känsla av förvirring. Ska man skratta eller gråta? Det är väl bäst att skratta åt eländet. Det frigör ju en massa nyttiga hormoner i kroppen, om jag har förstått det rätt, och de kan nog behövas om jag ska ta mig igenom den här regeldjungeln.

Jag kan ta att mina timjobb i slutänden ger mig lägre inkomst än om jag hade fått a-kassa. (Detta på grund av hur ersättningen räknas. Halva dagen ryker till exempel även om jag bara får betalt för 1,5 timmes jobb.) Däremot har jag svårt att smälta att jag ska bli ytterligare straffad för att jag "kan och vill stå till arbetsmarknadens förfogande" - och alltså tar de jobb jag får.

Det är dock resultatet av den nya lagen om deltidsarbetslöshet, som de tydligen har kommit på först nu att jag lyder under. Egentligen borde jag alltså, om jag förstått informationen korrekt, inte ta några jobb alls om de inte fyller hela mitt arbetsutbud på 20 tim/vecka. Jag uppmuntras alltså av rent ekonomiska skäl att försaka dessa chanser att få in en fot både här och där. Är det det som kallas "arbetslinjen", den som skulle uppmuntra folk att jobba?

Problemet är ju bara att arbetsgivarna verkar särdeles ointresserade av att satsa på ett så osäkert kort som jag är - en långtidssjukskriven typ som kanske inte med 120%-ig säkerhet klarar av sin halvtid och helst lite mer. Men det är klart: Med det här samhällets syndabockstänkande så är det ju helt och hållet mitt eget fel att jag har hamnat i den här situationen. Och att jag inte har tagit mig ur den också. (Det handlar ju bara om att tänka positivt och visualisera sina mål, vet jag! Man kan vad man vill. Du är vad du äter. Och så vidare.)

Jag brukar ju säga att det var riktigt skönt att bli utkastad av Försäkringskassan, eftersom det innebar att jag inte behöver bli utsatt för fler konstiga brev, telefonpåringningar eller möten från/hos dem. Ska jag vara konsekvent borde jag väl följaktligen vara tacksam för att a-kassedagarna på detta sätt kommer att ta slut fortare än kvickt...

Gränslös?

Skrev jag att VVS-killen var ett utropstecken? Han som skulle komma på tisdag "vid lunch. Inga problem!"

Jo pyttsan!

Halv tre ringde jag och undrade var han höll hus. Men karlen klarar inte av att säga att hann har planerat fel och kommer en annan dag istället, utan envisas med att säga att han återkommer om han inte hinner idag. Och nu är klockan sex.

Ja, ja. Egentligen är det ju synd om honom, men med tanke på hur mycket tid och energi han stjäl av oss andra... Läs en bok om att sätta gränser i livet!

Starten har gått

Nu börjar det!

Det första jobbet är igång, det andra startar denna vecka och det tredje nästa. (Ja, lite stressad är jag nog, men jag har köpt tre nya brevkorgar för att kunna hålla isär saker och ting hyfsat.) Dessutom har jag (förstås) anmält mig som klassförälder och ska fixa en lista där, är sekreterare i en styrelse där jag just har fixat en massa andra listor och ska ikväll som ordförande leda ett annat styrelsemöte. Men som ni märker börjar jag få svung på livet, så det ska nog gå bra.

Högarna finns nog kvar, men de är liksom uppdelade i hanterbara enheter. Och nu ska det bli kvällsmat också!