Härom veckan träffades bokcirkeln för sista gången inför sommaren och pratade om romanen Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout. Den var relativt kort, med korta kapitel på ett rakt och enkelt språk. En blandning av tankar, minnen och iakttagelser av det som finns rakt framför näsan.
Ändå var boken lite svår att komma in i. Största anledningen
var antagligen att jag är ganska utsjasad och följaktligen bara orkade läsa ett
eller två av de alltså mycket korta kapitlen åt gången. En annan anledning var
att texten kändes… planlös.
Boken handlar om Lucy Barton, som i jag-form berättar om
delar av aitt liv. Hon återger fragment av samtal, infall och associationer. Av
en av allt att döma gräslig barndom i skräck för hunger, kyla och vuxnas
oförutsägbarhet. Av dysfunktionella relationer som ändå gav rötter. Av saker
som förvånade henne i det nya livet på och efter college och om den förste
maken. Alltihop blandat med kommentarer om vad hon lär sig på en författarkurs
om att skriva böcker.
Här finns väldigt få förklaringar och man får gissa sig till
det mesta, i det till synes meningslösa samtalet vid sjukhussängen mellan Lucy (i
sängen) och hennes mamma (i en besöksstol) som sträcker sig genom större delen
av boken.
Men ytliga samtal och gemensamma minnen kan betyda oerhört mycket
i en relation där man aldrig mött förståelse eller sagt ”Jag älskar dig”. Så på
något sätt känner läsaren med tiden hur viktigt det är och inser att texten ändå har en riktning.
Inte alls dumt.
Dessutom är det ganska befriande att slippa frossandet i otäckheter och
övergrepp.
(Baksidestexten? Den låter så här: ”En lyhörd skildring av
den komplicerade kärleken mellan mor och dotter och briljant berättelse om
klasstillhörighet, flykt och trasiga familjer.”)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar