Trots dekalen Ingen reklam, tack låg det ett papper från Svensk Fastighetsförmedling i brevlådan. Det kallas för "en lokal lägesrapport" och talar om att de har köpare över som är intresserade av hus i vårt område. Det må väl vara.
Det mesta intressanta är dock att de i den första meningen påstår att "Vi har nyligen sålt flertalet hus i Ditt område". 'Nyligen' måste rimligtvis betyda högst de senaste månaderna. 'Flertalet' betyder kanske inte 'de flesta' (som jag tänkte), men dock enligt ordboken 'fler än hälften'. Hmm... Hur många bor det här, tr0? Kanske 5000-7000 personer? Det finns ju en del lägenheter, förstås.
En sådan massflykt från ett och samma område borde ändå föranleda någon slags undersökning, tycker jag. Och tänk så konstigt att inte ett enda av de 27 husen på just vår gata har sålts! ;)
Marknadsföring i all ära, men rena fiskehistorierna behöver man ju inte dra. Jag kan faktiskt inte riktigt bestämma mig för om det här bara är roligt eller om det också kastar ett löjets skimmer över mäklarna ifråga. Vad tycker du?
tisdag 30 juni 2009
måndag 29 juni 2009
Nyttig övning
Första dagen på sommarjobbet. Det känns bra, även om jag är trött och känner att jag kommer att ha träningsvärk i axlar och överarmar imorgon. Fyra timmars städande i 27 graders värme känns.
Däremot är det en mycket konstig känsla att ha huset tomt sånär på mig själv i en vecka. Så länge har jag inte bott själv i det som varit mitt "hemma" på tjugo år! Det är klart jag har varit bortrest några dagar ibland, men det är inte riktigt samma sak.
Maken och barnen (en viktig och vanebildande del av mitt liv) har tagit nattåget till farmor och kusinerna - och kommer inte hem förrän på söndag. De har det förhoppningsvis jätteskönt och jag behöver bara planera/laga mat till mig. Och sakerna ligger kvar där jag har lagt dem.
Nyttig övning, men inte för mycket och för ofta tack - iallafall inte förrän de flyttar hemifrån.
Däremot är det en mycket konstig känsla att ha huset tomt sånär på mig själv i en vecka. Så länge har jag inte bott själv i det som varit mitt "hemma" på tjugo år! Det är klart jag har varit bortrest några dagar ibland, men det är inte riktigt samma sak.
Maken och barnen (en viktig och vanebildande del av mitt liv) har tagit nattåget till farmor och kusinerna - och kommer inte hem förrän på söndag. De har det förhoppningsvis jätteskönt och jag behöver bara planera/laga mat till mig. Och sakerna ligger kvar där jag har lagt dem.
Nyttig övning, men inte för mycket och för ofta tack - iallafall inte förrän de flyttar hemifrån.
lördag 27 juni 2009
Att inte läsa ut
Vissa böcker har jag faktiskt inte klarat av att ta mig igenom. Sagan om ringen av Tolkien tycker jag exempelvis är skittråkig att läsa. Jag har försökt en tre-fyra gånger genom åren, men konstaterar efter 50-100-150 sidor att nej... Nu får det räcka. Efter att ha sett filmerna (där det definitivt inte fanns några döda sträckor) har jag iallafall ett lite bättre hum om vad de handlar om.
Fogelströms Mina drömmars stad mfl har också ett sådant tuggmotstånd för mig att jag faktiskt inte har tyckt att det är värt jobbet. Jag har dock just beställt den första i serien som talbok, så får vi se om det går lättare. (Alla andra i bokcirkeln har ju läst dem, så där får jag ingen draghjälp heller.)
Faktum är dock att jag på senare år har börjat lära mig konsten - eller kanske snarare tagit mig rätten - att utan dåligt samvete låta bli att läsa färdigt böcker som inte tilltalar mig. Det tog några år innan jag kom dit med sinnesron i behåll. Dock finns det ju böcker som är roligt att ha läst, iallafall när man får möjlighet att diskutera dem med goda vänner och bokläsare. Därför kommer här en lista på böcker jag aldrig skulle brytt mig om att ta mig igenom ensam:
Dorés bibel av Torgny Lindgren
En gränslös kärlekshistoria av Aino Trosell
Magistern av Frank McCourt
Istanbul av Orhan Pamuk
Maken av Gun-Britt Sundström
Mödrar och söner av Theodor Kallifatides
En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz
Alberte och Jakob av Cora Sandel
Stridens skönhet och sorg av Peter Englund
Detta innebär inte nödvändigtvis att jag inte kan rekommendera dem, utan att jag när det begav sig tyckte att de var meningslösa, tråkiga, omständliga, ointressanta, träiga och/eller alltför depressiva för att jag skulle få ut tillräckligt mycket av läsningen. Det efterföljande samtalet var däremot givande.
Fogelströms Mina drömmars stad mfl har också ett sådant tuggmotstånd för mig att jag faktiskt inte har tyckt att det är värt jobbet. Jag har dock just beställt den första i serien som talbok, så får vi se om det går lättare. (Alla andra i bokcirkeln har ju läst dem, så där får jag ingen draghjälp heller.)
Faktum är dock att jag på senare år har börjat lära mig konsten - eller kanske snarare tagit mig rätten - att utan dåligt samvete låta bli att läsa färdigt böcker som inte tilltalar mig. Det tog några år innan jag kom dit med sinnesron i behåll. Dock finns det ju böcker som är roligt att ha läst, iallafall när man får möjlighet att diskutera dem med goda vänner och bokläsare. Därför kommer här en lista på böcker jag aldrig skulle brytt mig om att ta mig igenom ensam:
Dorés bibel av Torgny Lindgren
En gränslös kärlekshistoria av Aino Trosell
Magistern av Frank McCourt
Istanbul av Orhan Pamuk
Maken av Gun-Britt Sundström
Mödrar och söner av Theodor Kallifatides
En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz
Alberte och Jakob av Cora Sandel
Stridens skönhet och sorg av Peter Englund
Detta innebär inte nödvändigtvis att jag inte kan rekommendera dem, utan att jag när det begav sig tyckte att de var meningslösa, tråkiga, omständliga, ointressanta, träiga och/eller alltför depressiva för att jag skulle få ut tillräckligt mycket av läsningen. Det efterföljande samtalet var däremot givande.
måndag 22 juni 2009
En egen variant
I onsdags tittade jag på miss Marple igen. Jag gillar henne, men kände inte riktigt igen storyn trots att jag har läst boken. Alltså plockade jag ut Mord är lätt av Agatha Christie ur bokhyllan och läste igenom den - och det var ju inte så konstigt att jag inte riktigt kände mig hemma. Personerna och platserna är ungefär desamma, men historien och offren och drivkrafterna helt annorlunda. Mördaren är densamma/-e, men i boken är inte miss Marple med överhuvudtaget. Titeln fungerar dock fortfarande.
Samtidigt tycker jag mig känna igen ett av morden från tv-programmet... kanske från en annan bok av samma författarinna?
Intressant är det iallafall. Och sannolikt förklarar det varför varken maken eller jag var riktigt nöjda med upplösningen. Den var helt enkelt inte lika trovärdig som man är van vid.
Samtidigt tycker jag mig känna igen ett av morden från tv-programmet... kanske från en annan bok av samma författarinna?
Intressant är det iallafall. Och sannolikt förklarar det varför varken maken eller jag var riktigt nöjda med upplösningen. Den var helt enkelt inte lika trovärdig som man är van vid.
torsdag 18 juni 2009
Motvikt
Härom dagen fick jag för andra gången ett rundbrev på Facebook som jag förutsätter är spam, dvs skräppost. Brevet sägs vara från grundarna av sajten ifråga och varnar för att det börjar bli trångt på Facebook. För att bevisa att jag verkligen är aktiv användare uppmanas jag att skicka brevet vidare till x antal av mina vänner, vilket ju inte precis skulle göra det mindre trångt, annars åker jag ut inom två veckor.
Jag skickade inte brevet vidare förra gången heller - och det är mer än två veckor sedan. Eftersom mitt konto på Facebook fortfarande är aktuellt, får man anta att jag har gissat rätt. Detta är skräp.
Jag fick också ett kedjebrev i min e-brevlåda. Det handlade, tror jag mig minnas, om att man ska vara positivt inställd till livet och varandra och annat käckt. Jag kommer inte ihåg riktigt, eftersom hela härligheten inleddes med tre stycken dåligt kamouflerade hot: Den och den (Med för- och efternamn nämnt!) kastade detta brev utan att läsa det - och pojkvännen dog tre dagar senare. Den och den brydde sig inte om att skicka det vidare - och förlorade jobbet och bröt benet eller vad det nu var. Den och den skickade inte till tillräckligt många - ja, jag minns inte vad det var för vederstyggligheter som hände för jag var mest irriterad. Men den som följde rekommendationerna fick guld och gröna skogar, minsann.
Jag kastade brevet i papperskorgen - och jag lever än. Så det så!
Mmm. Det finns rätt mycket skräp som virvlar runt på nätet, men så blir det ju lätt när många människor rör om i något på en gång. Det finns ju trevliga saker också, så jag tänker fortsätta finnas till här. Som motvikt om inte annat.
Jag skickade inte brevet vidare förra gången heller - och det är mer än två veckor sedan. Eftersom mitt konto på Facebook fortfarande är aktuellt, får man anta att jag har gissat rätt. Detta är skräp.
Jag fick också ett kedjebrev i min e-brevlåda. Det handlade, tror jag mig minnas, om att man ska vara positivt inställd till livet och varandra och annat käckt. Jag kommer inte ihåg riktigt, eftersom hela härligheten inleddes med tre stycken dåligt kamouflerade hot: Den och den (Med för- och efternamn nämnt!) kastade detta brev utan att läsa det - och pojkvännen dog tre dagar senare. Den och den brydde sig inte om att skicka det vidare - och förlorade jobbet och bröt benet eller vad det nu var. Den och den skickade inte till tillräckligt många - ja, jag minns inte vad det var för vederstyggligheter som hände för jag var mest irriterad. Men den som följde rekommendationerna fick guld och gröna skogar, minsann.
Jag kastade brevet i papperskorgen - och jag lever än. Så det så!
Mmm. Det finns rätt mycket skräp som virvlar runt på nätet, men så blir det ju lätt när många människor rör om i något på en gång. Det finns ju trevliga saker också, så jag tänker fortsätta finnas till här. Som motvikt om inte annat.
söndag 14 juni 2009
Litterära tillbakablickar
Har den senaste tiden läst ut två böcker där huvudpersonen på grund av en stor sorg börjar gräva i sitt förflutna, eftersom det inte verkar finnas någon framtid utan det. Den ena är boken vi pratade om på bokcirkeln för en vecka sedan, den andra är min första sommarläsningsbok.
(När jag ser sammanfattningen framför mig, känns det onekligen som om det skulle kunna beskriva väldigt många böcker: kris - tillbakablickande - utveckling. Men jag läser ju litteratur för att få fundera över hur det är att vara människa, och livet är fyllt av kriser som kräver reflektion, så det är nog helt i sin ordning.)
Måndagens bokprat handlade om Ernestams Alltid hos dig. Den var lätt och ganska trevlig att läsa, berörde en historisk händelse under första världskriget som väl inte är den mest kända och slutade lyckligt. Sanning att säga lämnade den heller inte några stora spår efter sig, men det är ju inte alltid nödvändigt.
Jag läste boken två gånger (mest för att jag var tvungen att få ur mig den mindre trevliga Busters öron som jag gav mig på när jag hade läst första gången och blev intresserad av författaren). Den är välskriven och skickligt uppbyggd, om än kanske lite krångligare än nödvändigt i handlingen. Den är emellanåt till och med poetisk och de pretentiösa uttalanden som en del personer gör fungerar bra i sammanhanget. Anknytningen till Skagerakslaget känns dock lite överdriven och fungerar inte riktigt. Då är potatisskalspajboken MYCKET bättre på att ge en känsla för och göra läsaren intresserad av det historiska skeendet.
Igår kväll läste jag ut Linda Olssons Sonat för Mirjam. Den är också mycket välskriven, handlingen har tydliga beröringspunkter med judarnas situation under andra världkriget och det hela slutar nog ändå i någon slags sinnesro. Den lämnar allt lite fler spår efter sig i minnet, även om inte heller den är helgjuten. Men vilket liv är det?
Vi läste hennes första bok, Nu vill jag sjunga dig milda sånger, med en viss förtjusning i bokcirkeln för ett tag sedan. Även i denna andra bok flödar texten över av intressanta miljöskildringar och antydningar, men tyvärr blir det ganska påfrestande till slut. Och trots att författaren och berättelsen hela tiden behandlar temat "Vi måste använda ord när vi talar med varandra", så blir det som behöver sägas liksom aldrig uttalat. (Och även om jag ännu inte har läst på om hur en sonat är uppbyggd - Jag är ganska övertygad om att det finns skickliga överensstämmelser i textkompositionen - så räcker det inte riktigt hela vägen fram.
Men intressanta och läsvärda är de, båda två.
(När jag ser sammanfattningen framför mig, känns det onekligen som om det skulle kunna beskriva väldigt många böcker: kris - tillbakablickande - utveckling. Men jag läser ju litteratur för att få fundera över hur det är att vara människa, och livet är fyllt av kriser som kräver reflektion, så det är nog helt i sin ordning.)
Måndagens bokprat handlade om Ernestams Alltid hos dig. Den var lätt och ganska trevlig att läsa, berörde en historisk händelse under första världskriget som väl inte är den mest kända och slutade lyckligt. Sanning att säga lämnade den heller inte några stora spår efter sig, men det är ju inte alltid nödvändigt.
Jag läste boken två gånger (mest för att jag var tvungen att få ur mig den mindre trevliga Busters öron som jag gav mig på när jag hade läst första gången och blev intresserad av författaren). Den är välskriven och skickligt uppbyggd, om än kanske lite krångligare än nödvändigt i handlingen. Den är emellanåt till och med poetisk och de pretentiösa uttalanden som en del personer gör fungerar bra i sammanhanget. Anknytningen till Skagerakslaget känns dock lite överdriven och fungerar inte riktigt. Då är potatisskalspajboken MYCKET bättre på att ge en känsla för och göra läsaren intresserad av det historiska skeendet.
Igår kväll läste jag ut Linda Olssons Sonat för Mirjam. Den är också mycket välskriven, handlingen har tydliga beröringspunkter med judarnas situation under andra världkriget och det hela slutar nog ändå i någon slags sinnesro. Den lämnar allt lite fler spår efter sig i minnet, även om inte heller den är helgjuten. Men vilket liv är det?
Vi läste hennes första bok, Nu vill jag sjunga dig milda sånger, med en viss förtjusning i bokcirkeln för ett tag sedan. Även i denna andra bok flödar texten över av intressanta miljöskildringar och antydningar, men tyvärr blir det ganska påfrestande till slut. Och trots att författaren och berättelsen hela tiden behandlar temat "Vi måste använda ord när vi talar med varandra", så blir det som behöver sägas liksom aldrig uttalat. (Och även om jag ännu inte har läst på om hur en sonat är uppbyggd - Jag är ganska övertygad om att det finns skickliga överensstämmelser i textkompositionen - så räcker det inte riktigt hela vägen fram.
Men intressanta och läsvärda är de, båda två.
fredag 12 juni 2009
Sista veckan på terminen
Nu är skolavslutningen ordentligt firad, duschkabinen äntligen installerad och färdigmonterad, en hel del av högarna i arbetsrummet genomgångna och åtgärdade, sommarböckerna lånade på biblioteket med barnen och maken hemkommen till sin semester.
Och jag är trött, men onekligen rätt lycklig. Gott så.
Och jag är trött, men onekligen rätt lycklig. Gott så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)