Jag vet inte riktigt åt vilket håll det är modernt att titta efter förebilder i skolan nuförtiden, men för några år sedan var det Kanada och Nya Zeeland som studerades och studiebesöktes flitigt. Det var och är sannolikt bra. Dock är det ju minst lika intressant vad det är som gör att Finland ligger så bra till i alla möjliga tester, som PISA och allt vad de heter.
Christermagister har hittat en finsk rektors svar på detta, vilket du kan läsa här. Han anger åtta förhållanden som tillsammans ger detta goda resultat - och så vitt jag kan bedöma ser vi i Sverige...nästan inget av dem. (Jo, föralldel, många lärare är välutbildade och andelen behöriga växer.)
Förtroende är annars ordet som jag fastnar på... Förtroende för skolorna och lärarna bör innehas av stat och kommun. Det ni!
söndag 16 oktober 2011
tisdag 4 oktober 2011
Vardagsglädje 1
I helgen körde vi bil tvärs över Sverige och tillbaka. Det skulle visst vara sommarväder, men allt vi såg var ogenomtränglig och fuktig dimma som omslöt hela världen. Den lättade kanske lite grann ibland - och vi hade en trevlig helg - men bilkörningen blev ganska jobbig.
Detta gjorde att jag numera till fullo uppskattar dessa fantastiska vita streck som faktiskt pryder de allra flesta av våra vägar. Det finns heldragna eller delade linjer målade överallt - och eftersom de är vita (och kanske för att de har någon slags reflekterande egenskap dessutom?) lyser de i mörkret och dimman. Bäst gillar jag när de finns både i mitten och längs kanten, men det går bra om det bara är kanten också.
Underbart! Så välordnat!
Har du tänkt på det, egentligen?
Detta gjorde att jag numera till fullo uppskattar dessa fantastiska vita streck som faktiskt pryder de allra flesta av våra vägar. Det finns heldragna eller delade linjer målade överallt - och eftersom de är vita (och kanske för att de har någon slags reflekterande egenskap dessutom?) lyser de i mörkret och dimman. Bäst gillar jag när de finns både i mitten och längs kanten, men det går bra om det bara är kanten också.
Underbart! Så välordnat!
Har du tänkt på det, egentligen?
söndag 25 september 2011
Flerdimensionell kulturnatt
Igår var maken och jag på Kulturnatten i Norrköping hela dagen (!). Vi strövade runt och njöt av folkvimlet och allt som hände i varenda gathörn, samt gjorde några nedslag som vi bestämt i förväg när vi skummade det digra programmet.
(Barnen ville inte följa med, fast vi försökte locka dem med att ta med kompisar. Men de är så stora nu att vi faktiskt kan unna oss att få göra något vi vill ibland, trots att de inte följer med.)
Vi lyssnade på en etnoduo som skulle spela medeltidsmusik (tveksamt, på många sätt), strövade lite i Knäppingsborg och industrilandskapet (som ju inte existerade som besöksmål när jag bodde i stan), fikade på Visualiseringscenter och kollade in en av utställningarna (intressantare med visning, tror jag), lyssnade på körmaraton i Hörsalen (kul idé), besåg konstmuseet med nyinvigd GAN-utställning (jag gillar färgerna bl a) samt bevistade en trevlig körjazzkonsert i Hedvigs kyrka (bandet var bäst).
Dessutom umgicks vi både före, efter och i mitten med min syster och hennes familj. Trevligt!
Det var också givande att som utflyttad och vuxen ströva runt i den stad som jag onekligen har så många minnen från. Jag tror inte att jag kände mig nostalgisk, men jag minns och känner mig hemma samtidigt som jag fröjdas åt allt det nya som har utvecklats/exploderat där de senaste tjugo åren (och mer!). Och det var spännande att åter besöka flera rum och byggnader som varit viktiga för mig.
Till exempel:
I Hörsalen har jag överhuvudtaget inte varit sedan gymnasietiden, då jag lyssnade på Norrköpingssymfonikerna i genomsnitt en gång i veckan. Eftersom jag var med i skolkören - och kanske för att jag var en flitig elev - fick jag ett fantastiskt musikstipendium varje år: gratisbiljetter till alla SON:s konserter i mån av plats. Och vaktmästaren hittade alltid en plats åt mig i någon vrå.
I Hedvigs församling vikarierade jag som församlingsassistent (som det hette då) i åtta månader 1988, innan jag började mina studier i Linköping. Under sommarmånaderna skötte jag ett café samt bemanning och guidning i kyrkan, själv och med hjälp av några andra ungdomar jag fick anställa. Så jag är väl förtrogen med altartavla, votivskepp, kyrkfönster och Mose-pelare i "Tyska" kyrkan.
På Norrköpings konstmuseum jobbade jag en sommar - eller var det två? - under förra halvan av 90-talet som museivakt och ibland i receptionen. Varje dryga halvtimme skulle jag gå igenom alla gallerier för att försäkra mig om att ingen gjorde några utfall mot tavlorna. Däremellan fick jag sitta och läsa, under förutsättning att jag läste konstböcker. (Helt OK krav!) Det var en underbar tid när jag frossade i alla sorters konst från de mest skiftande epoker. Och med tiden lärde jag mig också uppskatta mycket som tog tid att närma sig - och blev verkligen kompis med de flesta konstobjekten. (Det märktes igår! På GAN-utställningen drogs jag som en magnet till vissa tavlor och visste till och med vad de hette. Alla hörde hemma här från början.)
Kort sagt: En dag med många dimensioner!
(Barnen ville inte följa med, fast vi försökte locka dem med att ta med kompisar. Men de är så stora nu att vi faktiskt kan unna oss att få göra något vi vill ibland, trots att de inte följer med.)
Vi lyssnade på en etnoduo som skulle spela medeltidsmusik (tveksamt, på många sätt), strövade lite i Knäppingsborg och industrilandskapet (som ju inte existerade som besöksmål när jag bodde i stan), fikade på Visualiseringscenter och kollade in en av utställningarna (intressantare med visning, tror jag), lyssnade på körmaraton i Hörsalen (kul idé), besåg konstmuseet med nyinvigd GAN-utställning (jag gillar färgerna bl a) samt bevistade en trevlig körjazzkonsert i Hedvigs kyrka (bandet var bäst).
Dessutom umgicks vi både före, efter och i mitten med min syster och hennes familj. Trevligt!
Det var också givande att som utflyttad och vuxen ströva runt i den stad som jag onekligen har så många minnen från. Jag tror inte att jag kände mig nostalgisk, men jag minns och känner mig hemma samtidigt som jag fröjdas åt allt det nya som har utvecklats/exploderat där de senaste tjugo åren (och mer!). Och det var spännande att åter besöka flera rum och byggnader som varit viktiga för mig.
Till exempel:
I Hörsalen har jag överhuvudtaget inte varit sedan gymnasietiden, då jag lyssnade på Norrköpingssymfonikerna i genomsnitt en gång i veckan. Eftersom jag var med i skolkören - och kanske för att jag var en flitig elev - fick jag ett fantastiskt musikstipendium varje år: gratisbiljetter till alla SON:s konserter i mån av plats. Och vaktmästaren hittade alltid en plats åt mig i någon vrå.
I Hedvigs församling vikarierade jag som församlingsassistent (som det hette då) i åtta månader 1988, innan jag började mina studier i Linköping. Under sommarmånaderna skötte jag ett café samt bemanning och guidning i kyrkan, själv och med hjälp av några andra ungdomar jag fick anställa. Så jag är väl förtrogen med altartavla, votivskepp, kyrkfönster och Mose-pelare i "Tyska" kyrkan.
På Norrköpings konstmuseum jobbade jag en sommar - eller var det två? - under förra halvan av 90-talet som museivakt och ibland i receptionen. Varje dryga halvtimme skulle jag gå igenom alla gallerier för att försäkra mig om att ingen gjorde några utfall mot tavlorna. Däremellan fick jag sitta och läsa, under förutsättning att jag läste konstböcker. (Helt OK krav!) Det var en underbar tid när jag frossade i alla sorters konst från de mest skiftande epoker. Och med tiden lärde jag mig också uppskatta mycket som tog tid att närma sig - och blev verkligen kompis med de flesta konstobjekten. (Det märktes igår! På GAN-utställningen drogs jag som en magnet till vissa tavlor och visste till och med vad de hette. Alla hörde hemma här från början.)
Kort sagt: En dag med många dimensioner!
torsdag 22 september 2011
Auel och Ayla
Jaha. Så kan man sammanfatta min uppfattning av Jean M Auels senaste och sista bok i serien om Ayla: De målade grottornas land. Jag läser faktiskt om hela eller delar av serien emellanåt, om än "på snedden" dvs bara de mer intressanta bitarna, för att det är så fascinerande med nyfikna människor som tillsammans förbättrar sina möjligheter att överleva.
Alla böcker är mycket tjocka, med ständiga omtag och påfrestande många detaljerat beskrivna herdestunder. Men de är minst lika detaljerade vad gäller beskrivningar av det förhistoriska landskapet, av redskapen som utvecklas och används samt av levnadsvanor bland folken läsaren får möta. I varje bok tillkommer också någon ny ingrediens, som tillsammans med berättartekniken har en förmåga att trollbinda.
Utom i den sista boken då. Jag har läst alltihop förut, känns det som, och resten har jag utan ansträngning räknat ut för länge sedan eftersom berättelsen går i samma spår. Dessutom saknas det i princip dramatiska höjdpunkter. För att inte tala om att de där grottmålningarna blir fullständigt sönderpratade.
Ska man läsa något så är däremot den näst sista boken, Nionde grottan, en ganska trevlig sammanfattning av hela serien. Auel kunde ha stannat där. Annars håller jag nog på första och andra boken: Grottbjörnens folk och Hästarnas dal.
Alla böcker är mycket tjocka, med ständiga omtag och påfrestande många detaljerat beskrivna herdestunder. Men de är minst lika detaljerade vad gäller beskrivningar av det förhistoriska landskapet, av redskapen som utvecklas och används samt av levnadsvanor bland folken läsaren får möta. I varje bok tillkommer också någon ny ingrediens, som tillsammans med berättartekniken har en förmåga att trollbinda.
Utom i den sista boken då. Jag har läst alltihop förut, känns det som, och resten har jag utan ansträngning räknat ut för länge sedan eftersom berättelsen går i samma spår. Dessutom saknas det i princip dramatiska höjdpunkter. För att inte tala om att de där grottmålningarna blir fullständigt sönderpratade.
Ska man läsa något så är däremot den näst sista boken, Nionde grottan, en ganska trevlig sammanfattning av hela serien. Auel kunde ha stannat där. Annars håller jag nog på första och andra boken: Grottbjörnens folk och Hästarnas dal.
torsdag 8 september 2011
Arbetslös
För att mota tristessen läser jag Dorothy Sayers mellan jobbansökningarna. Utmärkt medicin!
måndag 29 augusti 2011
Kafka på stranden
I sommar har bokcirkeln alltså läst Haruki Murakamis Kafka på stranden, en synnerligen mångfacetterad och mångsidig (572 s) bok. Igår kväll pratade vi om den. Det var ingen av oss som riktigt ville börja med att säga något kort om boken, så där som vi brukar, kanske för att det var svårt att sammanfatta och förenkla allt detta. Istället pratade vi om lite här och lite där.
Vi pratade om femtonåringen Kafka som rymmer hemifrån och som efter många omvälvande händelser slutligen beslutar sig för att försöka börja om/fortsätta sitt liv, men också om långtradarchaffisen Hoshini som gör ungefär samma sak. Vi funderade kring berättelsens blandning av dröm och verklighet - eller kanske snarare berättelsens diskussion kring vad som egentligen är dröm och vad som är verklighet och om det är någon större skillnad. Vi älskade farfar Nakata, som levde i nuet och pratade med katter, och var ganska frågande till fröken Saeki, som som levde så i sina minnen att de blev förkroppsligade.
Dessutom ställde vi frågan som boken initierar (åtminstone en av dem):
Hur mycket påverkas vi och våra livsval, medvetet och omedvetet, av omvärldens åsikter, påtryckningar, profetior, förväntningar och förbannelser?
Nej, ingen av oss visste riktigt vad vi tyckte om vi skulle uttrycka oss kort. Men vi var överens om att boken ger en givande läsupplevelse som vi uppskattade.
Vi pratade om femtonåringen Kafka som rymmer hemifrån och som efter många omvälvande händelser slutligen beslutar sig för att försöka börja om/fortsätta sitt liv, men också om långtradarchaffisen Hoshini som gör ungefär samma sak. Vi funderade kring berättelsens blandning av dröm och verklighet - eller kanske snarare berättelsens diskussion kring vad som egentligen är dröm och vad som är verklighet och om det är någon större skillnad. Vi älskade farfar Nakata, som levde i nuet och pratade med katter, och var ganska frågande till fröken Saeki, som som levde så i sina minnen att de blev förkroppsligade.
Dessutom ställde vi frågan som boken initierar (åtminstone en av dem):
Hur mycket påverkas vi och våra livsval, medvetet och omedvetet, av omvärldens åsikter, påtryckningar, profetior, förväntningar och förbannelser?
Nej, ingen av oss visste riktigt vad vi tyckte om vi skulle uttrycka oss kort. Men vi var överens om att boken ger en givande läsupplevelse som vi uppskattade.
tisdag 23 augusti 2011
Frustrerad och beredd
Arbetssökande igen. Jag har vänt och vridit på mitt CV och mina personliga brev så många gånger, så just nu är det ingen större idé att göra det igen. Jag är sanning att säga dödligt trött på dem, samtidigt som jag faktiskt tycker att de är ganska bra.
Jag läser dock lite på diverse jobbsajter - eller karriärsajter, som de kallar sig - för att se om det finns några tips jag inte har prövat. Man ska tydligen ägna sig åt att mejsla ut sitt "personliga varumärke", men eftersom jag inte betraktar mig som någon vara på marknaden (vad är det för människosyn?!) nöjer jag mig med att fortsätta fundera över hur jag kan formulera det jag är bra på så att det går fram till potentiella arbetsgivare.
Huvudproblemet verkar dock vara att jag i många fall skulle vara intressant - OM JAG KUNDE JOBBA HELTID. Eftersom jag inte kan det så blir jag bortsorterad -och det kan jag ju faktiskt inte göra så mycket åt. Mer än att fortsätta jobba med att jag ska orka allt mer. Frustrerande är det allt.
(Önsketänkande? Ett försök att lägga problemet så att säga utanför mig själv? Ja, det är naturligtvis fullt möjligt. Men att döma av de svar och förklaringar jag får av arbetsgivare respektive folk som på annat sätt haft insyn i urvalsprocessen, så stämmer det inte sällan.)
Så jag fortsätter att söka deltidsjobb och heltidsarbeten som jag bedömer kan delas upp. Däremellan tar jag mina promenader, fortsätter sjunga i kör och genomför ett eller annat projekt för att hålla mig igång. Snart kommer någon åter att inse hur bra jag är att ha även på deltid - och då är jag beredd!
Jag läser dock lite på diverse jobbsajter - eller karriärsajter, som de kallar sig - för att se om det finns några tips jag inte har prövat. Man ska tydligen ägna sig åt att mejsla ut sitt "personliga varumärke", men eftersom jag inte betraktar mig som någon vara på marknaden (vad är det för människosyn?!) nöjer jag mig med att fortsätta fundera över hur jag kan formulera det jag är bra på så att det går fram till potentiella arbetsgivare.
Huvudproblemet verkar dock vara att jag i många fall skulle vara intressant - OM JAG KUNDE JOBBA HELTID. Eftersom jag inte kan det så blir jag bortsorterad -och det kan jag ju faktiskt inte göra så mycket åt. Mer än att fortsätta jobba med att jag ska orka allt mer. Frustrerande är det allt.
(Önsketänkande? Ett försök att lägga problemet så att säga utanför mig själv? Ja, det är naturligtvis fullt möjligt. Men att döma av de svar och förklaringar jag får av arbetsgivare respektive folk som på annat sätt haft insyn i urvalsprocessen, så stämmer det inte sällan.)
Så jag fortsätter att söka deltidsjobb och heltidsarbeten som jag bedömer kan delas upp. Däremellan tar jag mina promenader, fortsätter sjunga i kör och genomför ett eller annat projekt för att hålla mig igång. Snart kommer någon åter att inse hur bra jag är att ha även på deltid - och då är jag beredd!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)