Sådärja. Nu är sommarlovet slut och med det även det dagliga öppethållandet av museet. Några veckor i juli kom det ganska många besökare, men jag har inte precis behövt överanstränga mig. Faktum är att jag, efter att ha suttit där måndag till fredag sedan midsommar, varit ganska uttråkad de sista två veckorna. Man kan ju inte städa varje dag.
Men jag ska definitivt inte klaga. Det har varit intressant att lära mer om järnvägshistoria och koppla ihop det med den historiska bild jag redan hade. Jag har dessutom i lugn och ro - och med gott samvete, jag skulle ju ändå sitta där! - kunnat läsa ut mastodontromanen av Oz, den dagliga tidningen samt på slutet även litteratur om att undervisa invandrare i svenska.
Nu är jag dock anställd två veckor till, så jag har talat om att de får fixa fram lite uppgifter att bita i om jag inte ska bli galen. Jag måste få göra något. (Och med tanke på hur arkivet ser ut finns det nog hopp om meningsfull sysselsättning...)
Och jo, jag är ordentligt trött - trots att jobbet varit lätt. Och jag är medveten om att det ligger ljusår från en lärartjänst. Men jag måste helt enkelt försöka glädja mig åt varje litet steg på vägen. Ändå: Varför går det så långsamt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar