Hittade en gammal Skolvärlden (nr 4/feb 2009), dvs Lärarnas Riksförbunds tidning. Där kunde man läsa en del intressant.
"Kvinnor och män söker sig till lärarutbildningen av olika skäl, visar rapporten som kommer i slutet av mars. (Högskoleverket) Männen är mer intresserade av ämnen och specialiseringar. Kvinnorna vill bli lärare för att det är ett tydligt yrke och för att de är intresserade av den sociala situationen i skolan. Skillnaderna är störst bland studenter som vill jobba med äldre elever." (s. 10)
(Utredningen ifråga vill undersöka varför så få män söker sig till lärarutbildningen och varför många hoppar av.)
Tydligen är alltså mina preferenser manliga, eftersom jag inte är särskilt intresserad av "den sociala situationen". Närmare bestämt är jag ju frustrerad över att dagens ungdomar verkar se på skolan just som ett socialt projekt snarare än som ett bildningsprojekt. (Jag vill påminna om att jag talar om gymnasiet och vuxenutbildningen.)
På nästa uppslag i samma tidning (s. 12-13) kan man läsa om etnologen och professorn Jonas Frykman som tycker att "skolan ägnar sig för mycket åt att bekräfta elevernas identitet och för lite åt att uppmuntra dem att överskrida sig själva och bli något de inte trodde att de ville eller kunde. – De som vinner på identitetspedagogiken är eliten, de redan bildade. Enligt honom är det bättre att komma som 'avskalad' elev till skolan och lämna etnicitet, religion och socioekonomi därhemma. Åtminstone om målet är att alla ska mötas jämbördiga och få samma chanser."
Äntligen! Det kanske en vacker dag kan bli rumsrent att som jag tycka att man inte måste intressera sig personligt och individuellt för varenda elevs sociala bakgrund och liv. Deras behov i undervisningen bryr jag mig däremot absolut om att försöka möta - och ibland innebär det kanske att jag behöver känna till något om den sociala situationen också - men jag ska inte (behöva) leka kurator eller mamma. Faktiskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar