Igår träffades bokcirkeln igen och diskuterade le Clézios Öken. Vi var alla överens om att vi tyckte om den - språket, beskrivningarna av den lilla människan och de små händelserna... Man behövde lugn för att läsa detta.
Men jag ska inte påstå att jag begrep den. Vi pratade om detta också, förstås, och hade inga patentlösningarna på vad som egentligen är meningen med boken. Det är ju ganska stillastående, även om man på ett annat sätt kan säga att det händer verkligt omvälvande saker i de två olika berättelser som vävs in i varandra. (Om det nu är den korrekta beskrivningen på det hela.)
Ganska obegripligt på ett sätt, alltså. På ett annat sätt underbart enkelt och vackert, om än ganska tragiskt. Det är väl det som är nobelpriskvalitet, antar jag. Att skriva svårbegripligt så att det ändå berör vanligt folk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar