Som bekant läser jag oftast ett antal böcker samtidigt. De finns spridda över huset, men jag vet oftast precis var jag har vilken bok. Som bokmärke använder jag vad som råkar finnas i närheten när jag behöver det - en biljett, ett udda spelkort, remsan från ett trosskydd, ett kvitto eller något som faktiskt är framställt i syfte att vara just ett bokmärke.
Häromdagen upptäckte jag att jag satt och läste min roman med ett YuGiOh-kort i handen. För er som inte vet är det ett av flera kort som används när personerna i serien duellerar med varandra på sin väg mot självkännedom och lycka. (Klassisk fabel, alltså!) Korten kan vara monster av olika slag, som används i attack- eller försvarsläge, men det finns också en del andra. Och nu satt jag alltså med Mirror Force i handen.
Passande, konstaterade jag. En av alla saker som litteraturen kan göra med och för oss, är ju att spegla livet och vad det är att vara människa. Och i de böcker som jag tycker om har jag kanske ofta fått en skymt av mig själv i spegeln, antingen den jag tror att jag är eller den jag önskar att jag vore.
Tänkvärt är också att kortet i min hand var ett "trap-kort". Man använder det på samma sätt i spelet som den där ordleken "spegel tillbaka" - om nu någon minns den - som en slags fälla. Spegeln fungerar alltså som försvar och skydd för den ene, men som ett potentiellt hot för den andre.
Jag associerar vidare till Narcissus-myten och till Snövits styvmor och till Erised-spegeln i Harry Potter... Ja, nog finns temat om spegelns kraft på många håll i litteraturens värld.
Vilken berättelse eller bild kommer du att tänka på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar